När min dotter fick GBS och blev förlamad i månader

Publicerad:
Min dotter Lovisa var 21 år och studerade vid Sveriges lantbruksuniversitet när hon plötsligt drabbades av den neurologiska sjukdomen Guillain-Barrés syndrom och blev inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Foto: Privat

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det började som stickningar i fötter och fingrar. Lovisa blev mer förvånad än förskräckt. För säkerhets skull gick hon till vårdcentralen. Inget fel hittades.

Sedan gick allt fort. På några dagar förlorade hon kraften i benen. På akuten misstänkte läkarna att hon hade fått GBS. Jag googlade: ”Guillain-Barrés syndrom (GBS) är en akut inflammatorisk polyneuropati med symtom som förlamning i armar och ben. Tillståndet kommer snabbt och ökar under loppet av dagar eller veckor, /…/ drabbar cirka 1-2 personer per 100 000 varje år. Eftersom GBS i allvarliga fall kan ge livshotande andningsbesvär och oregelbundna hjärtslag behöver personer med misstänkt GBS remitteras akut till sjukhus /…/.”

Jag åkte direkt från Karlstad till min älskade unge! Det blev ett känslofyllt möte när jag kom till hennes rum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi kramades och grät. Bekymrade. Men vi hade varandra, som alltid.

Personalen satte i gång behandling samma kväll.

”Du kan vara tillbaka i skolan redan på måndag om du har tur”, sa en vänlig läkare. Vi fylldes av hopp. Men Lovisas tillstånd försämrades dramatiskt. Benen och armarna blev allt svagare, förlamningen nådde ansiktet. När hon skrattade förblev ena ansiktshalvan helt uttryckslös. Benen påminde om överkokt spagetti.

Det värsta var ovissheten. Skulle förlamningen bli bestående eller gå över? Det verkade vara 50/50.

Många vänner hälsade på. Ibland var Lovisa så sliten att hon inte orkade med besök. Med ett undantag. En viss Max fick alltid komma efter att mamma åkt ”hem” för kvällen. Då stapplade Lovisa med hjälp av sitt gåbord till avdelningsdörren och släppte in honom, ”i smyg”. Personalen lät de unga tu hållas – de var ju så söta och nykära.

Fast ibland jobbade en undersköterska som aldrig lät Max gå under radarn.

”Besökstiden är faktiskt slut!” brukade hon ryta innan hon bryskt satte på Lovisa ögonlappen för natten och körde i väg den slokörade Max. Det där har vi skrattat gott åt många gånger.

Så blev sensommar till höst. Vi väntade alla febrilt på framsteg. Lovisa kämpade på med sin rehabträning. Och varje dag tog vi en runda i stadsträdgården, med Lovisa i rullstolen. Bästa stunden på dagen.

Rörlighetsträning i stadsträdgården.
Rörlighetsträning i stadsträdgården. Foto: Privat

Till slut kom vändningen. Ansiktsförlamningen gick tillbaka. Hon blev långsamt starkare i armar och ben. Hennes 22:a födelsedag firade vi på neurologen vid Centralsjukhuset i Karlstad. Några veckor senare kunde hon gå med kryckor – utskriven från avdelningen. Fri! Lycka!

Vi fick aldrig svar på varför hon hade blivit sjuk. Orsaken kunde vara en enkel infektion hon haft tidigare, enligt läkarna. I höst kan hon återuppta sina studier på allvar igen. Lovisa pluggar till veterinär. Hon värnar om djuren sedan barnsben och har varit vegan sedan flera år tillbaka. Flera läkare trodde att hon hade någon brist på grund av kosten, men inga provresultat visade på det.

Som mamma tror jag att stressen i skolan, i kombination med en stor och obearbetad sorg påverkade Lovisa mycket. Hennes bästa vän Vilma hade länge varit cancersjuk och avled en tid innan Lovisa blev förlamad.

Lovisa hade tur i oturen när hon blev sjuk. I dag är hon så gott som helt återställd. Och minst lika förälskad i Max.

Artikeltaggar

Akademiska sjukhusetCentralsjukhuset i KarlstadKarlstadSjukdomSjukhusSjukvårdUppsalaVård och omsorgVårdcentraler

Läs vidare