Hundraåriga huset där tiden stått stilla – nu lämnar släkten gården: ”Känns hemskt”

– Det är precis som när vi var små, säger systrarna Maria och Therese Nymoen.

Nu lämnar släkten gården som varit deras sedan slutet på 1600-talet.

Snart ska en barnfamilj flytta in i Eriksstugan i Björkenäs norr om Stöllet.

Maria och Therese Nymoen är i Björkenäs för att plocka ihop, rensa, bestämma vad som ska slängas och vad som ska sparas.

– Det känns hemskt men vi måste, säger de.

På sitt sätt är gården Eriksstugan en bild av det gamla självhushållningssamhället. Här finns det mesta för att klara sig själv även om potatislandet fått växa igen.

Där tomten slutar börjar Klarälven. Gårdsplanen omgärdas av uthuslängor med lagård och magasin, fyrahåls utedass, smedja, tvättstuga och snickeriverkstad.

Sortera och paketera

Maria och Therese Nymoen ärvde fastigheten tillsammans med sin nästan jämnåriga faster Anna Andersson.

Som barn tillbringade de alla tre sina lov här tillsammans. Nu har de sålt. 343 års familjehistoria ska sorteras och paketeras.

– Det är jättejättesvårt att lämna, säger Maria Nymoen.

Tidigare generationers arbete är synligt överallt. Brödstången hänger kvar i köket. I det stora skafferiet står separatorn som skiljer grädde ur mjölk och krukorna som bara väntar på att fyllas med lingonsylt igen. I golvet finns en lucka och en trappa rakt ner till matkällaren.

– Den där sopkvasten har alltid stått på precis samma ställe vid spisen, säger Therese och minns hur farfar brukade sopa skräp från spisen.

De gläder sig åt att det blev en barnfamilj som kan ge liv åt bygden som ska bo här.

– Och vi tror att de kommer att vilja bevara det gamla så gott det går.

Gammalt klotter

På dasset har det klottrats årtal som 1898 och 1916. På ett loft är en nerklottrad blyertsrad på dörrposten mer filosofisk ”Vi går mot döden hvart vi går” står det. Så sant, om än lite kärvt uttryckt.

I något som skulle kunna vara en drängkammare för sommarbruk hänger vadmalsbyxorna kvar på spiken.

På Eriksgården har det bott folk tills för bara något år sedan. Ändå är det till stora delar sig likt sedan huset byggdes 1915.

Tragiskt dödsfall

Att ett hem lämnas så orört är ovanligt. I det här fallet är det ett tragiskt dödsfall som ligger bakom.

– Vår farmor dog 1948. Hon opererades för en hjärntumör och gick bort ett halvår efter det. Då var pappa och hans bror bara tre och sju år gamla, säger Maria Nymoen.

– Allt har bokförts och sparats, från hundra år gamla mediciner till det första kylskåpet. Vi har till exempel hittat gamla vykort från min farmor som låg på Serafimerlasarettet i Stockholm och väntade på operation. Hon bad vår far Sten, som var äldst, att hjälpa sin far med att ta hand om sin yngre bror, Kjell-Åke.

Gården som gått i arv på farmoderns sida gick över till pojkarna och deras far.

Båda bröderna utbildade sig till ingenjörer och hamnade i Stockholm och Göteborg på grund av jobbet.

– De hade en ständig längtan tillbaka, säger Maria Nymoen.

Olika viljor

Olika omständigheter gjorde att det blev den yngre brodern som till slut flyttade tillbaka.

– Pappa ville bevara det gamla men Kjell-Åke ville ha det lite mer bekvämt och modernt. Det blev så att det inte blev så mycket ändrat, säger de.

Boningshuset är på drygt 250 kvadratmeter.

På senare år har de dragit in jordvärme i ett par rum på nedre botten och gjort en tillbyggnad för ett badrum och en tvättstuga.

För Maria och Therese som har växt upp i Stockholm var gården lika med skollov.

– Det var här rötterna fanns. Vi har så många fina minnen härifrån. Det var som en grundtrygghet i livet.

– Här har det alltid varit likadant.

Vi sitter vid köksbordet.

– Det här var hjärtat, här samlades alla och radion stod alltid på, säger Maria.

I salen innanför köket var de nästan aldrig.

– Här skulle vara fint och i ordning.

Från att hemmet varit en helhet som inte ifrågasatts ser de nu varje ting för sig.

– Att gå här och rensa är som en del i processen, säger Therese.

Maria bor i Hamar i Norge och jobbar som fysioterapeut. Therese bor i Stockholm och driver ett golfhotell.

I Björkenäs fick de vara med om andra saker än hemma. Här skulle det plockas bär, syltas och saftas, tas reda på älgkött och planteras skog.

– Jag älskar skogen, den betyder väldigt mycket för mig. Både pappa och Kjell-Åke stod för respekt, tillit och ärlighet. De var stabila träd med stora rötter, säger Maria.

– När vi små var det fullt av folk i vartenda hus här, säger Therese.

– Det är så roligt att vi kan lämna över till en familj som kan bidra till att det blir liv i bygden.