I Karlstads stift döps mer än hälften av alla nyfödda. För väldigt många är det alltså livets första fest. Samtidigt är det också många som döps i andra åldrar, det kan vara äldre barn, innan konfirmation eller som vuxna.
Men, varför döper vi egentligen?
Ordet dop har med ”doppa” att göra, och det eftersom man ursprungligen doppade ner dopkandidaten i vattnet. Som när Johannes Döparen döpte Jesus i floden Jordan. Än i dag är det så i varmare länder; när jag var med på ett barndop i Egypten för ett antal år sedan så doppade man till exempel ned hela barnet i dopvattnet tre gånger. Barnet gallskrek såklart. Så var det även i Sverige långt in på 1500-talet. Under 1600-talet ändrades dock seden, och istället för nedsänkning började man hälla vatten på barnets panna. Så gör vi än idag. Förmodligen gjorde kylan i våra länder att det ansågs tryggare för barnets hälsa att inte doppa ned det tre gånger i iskallt vatten. Låter klokt.
Men varifrån fick Johannes Döparen, och den tidiga kyrkan, idén att doppa ned folk i vatten? Jo, det fick man förmodligen från judendomen. Ville man bli jude, fick man nämligen gå i undervisning en tid. Det hela avslutades med en ceremoni där man doppades i vatten och dessutom fick ett namn.
Från att ursprungligen ha varit ett individuellt val kom dopet under århundradenas lopp att bli något alla gjorde. Dopet ömsade så att säga skinn, och blev ett tecken på att man inlemmats i en kristen kultur och i ett kristet samhälle. I Sverige blev således dopet ett tecken på att man blev del av det svenska, av de kristna idealen och de kristna värderingarna.
Och jag tror att många av oss som döper våra barn gör det av det skälet, även om det inte alltid är tydligt utsagt eller artikulerat. Vi vill helt enkelt att våra barn ska döpas in i den kristna kyrkan. Att det ska få vara del av ett sammanhang som knyter samman generation efter generation. I Sverige har vi ju i normalfallet döpts sedan 1000-talet; det gör att var och en av oss är en del av en lång, lång kedja av döpta i vår egen släkt. Och vem vill vara den första att bryta den kedjan? Vad vi vet är att föräldrar som döper sina barn i normalfallet inte gör det slentrianmässigt, utan att det är genomtänkt. Det var i alla fall det forskaren Eva Reimers kom fram till efter att ha gjort 34 djupintervjuer med dopföräldrar. Hennes slutsats: dopet är en viktig händelse för dem det berör. Även om de nödvändigtvis inte förstår alla teologiska ord som yttras under dopakten.
Ett dop, oavsett vart i världen det genomförs, sker alltid i Faderns, Sonens och Den Heliga Andens namn, och det görs alltid med vatten. Dopets teologi bygger på att varje människa är unik och viktig, ur Guds perspektiv, och att Gud vill oss väl. Att Gud vill gemenskap med oss. Det är det budskap som Bibeln kommunicerar, och som förmedlas genom dopet. Jag tänker till exempel på berättelsen om det förlorade fåret i Lukasevangeliet; hur Gud aldrig ger upp om oss. Vi må gå hur vilse som helst – Gud är ändå där och bryr sig. Gud upphör aldrig att söka efter oss. Som vi säger i ett av inledningsorden i dopritualet:
”Vi döps till gemenskap med Jesus Kristus,
med alla som genom tiderna
och över hela jorden
vill följa honom i liv och död,
med hopp om uppståndelse.
I dopet görs ingen skillnad på människor.
Ingen är störst eller minst, först eller sist.
Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Eller för att säga det med psalmen Tryggare kan ingen vara, av Lina Sandell Berg, som dessutom nästan alltid sjungs vid dop:
”Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.”