Deras pappor satt i fängelse: ”Det är aldrig barnens fel”

Hur påverkas man som barn när en anhörig sitter i fängelse? Hur bearbetar man det ogripbara och går vidare, utan att ta på sig skulden för det som hänt?

Sara, 28, och Oskar, 25, var i tioårsåldern när deras pappor dömdes till fängelse.

Nu känner de att livet är stabilt men ryggsäckarna med upplevelser från barndomen bär de alltid med sig, men tack vare stöd och hjälp väger de betydligt mindre i dag.

Den närmaste familjen har betytt oerhört mycket för både Sara och Oskar men även organisationen Bufff som ger stöd till barn och ungdomar med en familjemedlem i fängelse eller häkte.

– Jag har aldrig känt något stöd från skola eller socialtjänsten, där möttes jag av krav att jag var tvungen att besöka min pappa i fängelset, trots att jag inte ville. Det var först när jag kom hit som jag kände att jag fick förståelse och kunde prata, säger Sara.

Vi träffas i Bufffs stora lägenhet mitt emot busstationen på Drottninggatan i Karlstad. Hon började gå hit strax efter att det hade hänt, först i barngruppen och senare i ungdomsgruppen. Numera brukar det bli någon gång i månaden.

– Jag kommer när jag känner att jag behöver prata, säger hon.

Det är inte helt självklart att berätta, orden kommer långsamt. Hennes närmaste vänner och sambo vet vad hon varit med om. Det får räcka så. Just nu.

– När jag berättar för folk så backar de. Mina närmaste finns där och jag är jättetacksam för det, andra som inte känner mig kanske lägger över det som pappa gjort på mig.

Sara var nio år när tillvaron rasade.

– Mina föräldrar bodde inte ihop och jag hade inte mycket kontakt med min pappa. Han var väldigt frånvarande och hade inget intresse av att umgås med mig.

Sara kände på sig att något var fel men det tog ett bra tag innan någon berättade sanningen.

– De sade att han var iväg på olika saker, det kunde vara jobb, studier och resor. Till slut berättade en närstående, som inte ville ljuga längre, att pappa satt i fängelse.

Hur kändes det?

– Jag blev väldigt ledsen, samtidigt kändes det som om det var en reaktion som förväntades av mig.

Men framför allt blev hon tyst.

– Ett par i klassen visste. Mina kompisars föräldrar ville inte att jag skulle komma dit och de fick inte komma hem till mig på grund av min pappa. Det blev väldigt tidigt ett utanförskap som har följt med hela livet, säger hon.

***

Oskar bodde med sin pappa och mamma, halvsyskonen på mammans respektive pappans sida bodde hos dem varannan helg.

Barndomen var svår.

– Min pappa var alkoholist och drack varje helg. Det var en tuff uppväxt redan innan han åkte in. Jag växte upp snabbare än vad jag kanske borde ha gjort och har alltid umgåtts med äldre eller tjejer.

Oskar var tolv år när skolans kurator öppnade dörren till klassrummet och berättade att han skulle gå till tandläkaren. I stället fick han följa med till ett förhör.

– På vägen dit funderade jag på olika saker som jag hade gjort men i stället ställde de en massa frågor om min pappa. Jag tänkte inte att han hade gjort något sånt där som han hade gjort. När jag fick reda på sanningen några dagar senare fick jag en chock.

– Min syster var orolig för hur jag skulle reagera men jag har alltid sagt att det är pappa som har gjort dumma saker, inte någon annan.

– Samtidigt som det var en jobbig sak har det ändå fört vår familj samman, vi var tighta redan då, men efteråt har vi blivit ännu tightare. Vi hjälptes åt att bearbeta.

Han kände att han fick bra stöd från skolan och från Bufff.

– Kuratorn kom hem till mig och mamma och vi satt och pratade om det som hade hänt och hon tipsade om Bufff eller Bryggan som det hette då.

Tidigare hade Oskar gått på samtal för att prata om sin pappas alkoholism.

– Jag ville inte gå i mer terapi men hos Bufff har det alltid funnits någon att prata med om man vill. Det bästa är att man har kunnat komma dit och bara vara, och veta att både de andra som är där och personalen förstår en om det är någonting. Det har varit en trygg plats.

***

Eftersom Saras föräldrar hade delad vårdnad tvingades hon till en början att besöka sin pappa i fängelset.

– Då var jag tio år. Han hade vanliga kläder på sig och rummet var relativt normalt men det är fortfarande galler för fönstren, det är avspärrat och polisbilar. När du kommer dit blir du visiterad och det tycker jag inte är en upplevelse som jag skulle behöva gå igenom som barn. Det har påverkat mig hela livet.

Idag har hon brutit kontakten med sin pappa.

– Det känns bra. Jag vill inte ha med en kriminell person att göra. Jag bestämde det för några år sedan och det är bara positivt för mig. Det klart att man önskar sig den där fadersgestalten men man får påminna sig om att den inte finns.

***

Även Oskar har brutit kontakten med sin pappa.

– Jag träffade honom för sex år sedan på farmors begravning. Jag har koll på var han bor men ingen kontakt. Han har ju egentligen aldrig varit en riktig pappa, inte ens innan. Det har varit min låtsaspappa som varit min pappa.

En gång har han besökt sin pappa i fängelset.

– Jag ville åka dit och säga vad jag tyckte och tänkte om honom. En kontaktperson från soc följde med. Det kändes som vi satt och pratade i 20 minuter men vi höll på i 3,5 timmar. Han försökte bortförklara sig, det enda positiva med mötet var att han för första gången erkände att han var alkoholist.

Senare försökte pappan kontakta Oskar via sms.

– Då blockerade jag hans nummer.

***

Saras uppväxt har påverkat hela livet.

– Främst mitt mående med psykisk ohälsa. Det är väldigt lätt att hamna i fel umgänge med missbruk. Jag förträngde väldigt mycket och förstod inte varför jag mådde dåligt.

Som barn var hon hos skolkuratorn, senare gick hon regelbundet i terapi men hon upplevde inte att hon fick rätt hjälp.

– Jag fick diagnoser och medicin som jag inte behövde, tills jag förstod att det hade med min barndom att göra.

Det vände när hon började gå på traumabehandling.

– Då fick jag reda på att jag har posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Då blev det enklare att förstå mig själv. Det kändes väldigt skönt att få bort mediciner som jag inte behövde och faktiskt landa i att det inte är så konstigt att må dåligt när en förälder sitter inne och har valt att fortsätta på den banan hela livet

I dag har hon avslutat traumabehandlingen.

– När jag behöver går jag på stödsamtal hos Bufff för att komma framåt.

***

Oskar har lätt för att prata och det tror han har hjälpt honom mycket. Precis som Sara har han en nära relation med sin mamma.

– Vi kan prata om typ allt men ibland är det bra att prata med någon annan också. Jag har alltid varit jätteöppen även om min pappas alkoholism, det visste alla på hela skolan. Men det var ju inte så att jag sade att "hej, min pappa sitter i fängelse", men kom det på tal berättade jag om det. Folk har fått ställa frågor och har jag kunnat svara har jag gjort det.

Öppenheten har varit räddningen, tror han.

– Jag är en skämtare också och just humorn har hjälpt mig att bearbeta saker.

***

Sara tog på sig skulden för att hennes pappa hamnade i fängelse.

– Jag undrade vad jag hade gjort för att han skulle åka in. Jag fick också höra av honom att jag var orsaken till hans beteende. Det har påverkat mig väldigt mycket, ännu mer i vuxen ålder när man förstår saker bättre.

I dag känner hon att hon gått vidare.

– Jag känner inte längre några skyldigheter att ställa saker tillrätta. Det är lite vad det är, och det är väl ett bra tecken på att man kommit framåt.

När måendet var som värst fanns främst mamman vid hennes sida men också hennes morbror och mormor var med och fångade upp henne.

Att hålla på med kreativa saker har också betytt mycket för henne.

– Jag gillar att lyssna på musik, måla, plantera blommor, det kan vara vad som helst som får en att bryta mönstret. Det är också viktigt att våga ta hjälp av andra.

När hon ser tillbaka önskar hon att hon hade fått bättre hjälp från början.

– En större förståelse från myndigheter, att de ser till barnets bästa, att de inte tvingar ett barn att besöka en förälder mot barnets vilja.

Samtidigt har hon bevisat att det går att vända livet även om vägen har varit "krokig och lång".

– Det finns hjälp att få och man behöver inte ha några skyldigheter gentemot en förälder som sitter inne om man inte vill. Man behöver inte hälsa på om man inte vill. Man får bestämma själv. Mitt mål i framtiden är att hjälpa barn och unga innan det har gått för långt.

***

– Många man pratat med på Bufff tycker att det är deras fel att en förälder sitter i fängelse men det är det ju aldrig, aldrig, säger Oskar.

Fotnot: Sara och Oskar heter egentligen något annat.