Till bords med Olga och Carl Milles - Inspirerad av Hanna Hellquists dukade bord

Till och med den 28 maj pågår den uppmärksammade utställningen ”Det dukade bordet med Hanna Hellqvist” på Millesgården”, som är ett resultat av den krönika i DN för ett år sedan där Hanna skrev att hon är besatt av att duka vackert. Inspirerad av Hannas utställning dukade jag den första maj upp ett bord här hemma med rätter ur boken Olga & Carl Milles. Hemmet, konsten, maten.

Hannas utställning får mig att minnas det föredrag om Liv och konst på Skagen som jag höll på Millesgården i mitten av 90-talet och också det besök jag gjorde där en solig måndag året därpå. Den otroligt sympatiske intendenten William Wareing bjöd mig och två danska vänner på kaffe i personalrummet för att sedan visa minsta vrå av den vackra och måndagsstängda Millesgården med dess skulpturpark, monumentala terrasser och strålande utsikt över Värtans vatten.

En skymt fick jag också av Millesgårdens dåvarande chef Staffan Carlén som 1999 tillsammans med den välkända matskribenten Barbro Lönnegren gav ut boken om Olga & Carl Milles. En bok som jag inte tyckte var så märkvärdig då men nu efter nästan ett kvarts sekels erfarenhet av kokböcker och matskriverier tycker är helt fantastiskt bra. I synnerhet som alla rätter i boken utan undantag kan göras av en helt vanlig matlagare och varken innehåller några konstiga ingredienser eller krångliga tillvägagångssätt. Boken finns inte längre i bokhandeln men man hittar den på bokbörsen eller antikvariat.net på nätet.

Det är Staffan Carlén som porträtterar Olga och Carl och sympatiskt nog börjar med att berätta om Olga, som föddes 1874 i Graz. I hemmet uppmuntrades hon att ägna sig år konst. Redan från tolv års ålder undervisades hon i landskapsmåleri och behövde aldrig delta i det husliga arbetet. Olga gick helt upp i sin konst, framför allt porträttmåleri, och kunde själv finansiera en resa för konststudier i Paris dit hon kom i september 1899. Där träffade hon Carl Milles och gifte sig med honom 1905.

Olga kom att bli en av de många konstnärinnor och konstnärshustrur som hamnade helt i skuggan av sin man. Inte minst därför att hon själv alltid var mycket kritisk till sin egen konst. Den var då rakt ingenting värd, sa hon i en intervju i Vecko-Journalen 1951. Men att hon var en mycket fin konstnär vittnar hennes självporträtt i pastellkrita1912 om.

Under alla resor och vistelser i olika länder kom Carl och Olga i kontakt med många olika matkulturer, berättar Barbro Lönnegren.

Som nygift i München fick Olga lära sig att laga och äta stekt salt sill med löksås och kokt potatis. Den salta sillen hade Carls vänner med sig när de kom på besök till paret.

När Olga och Carl flyttade till en bostad utan kök i Stockholm

fick hon laga mat på ett spritkök så gott det nu gick.

Våren 1909 kunde de flytta in i sitt romantiska och pittoreska hus på den tomt på den otillgängliga Herserudsklippan på Lidingö som Milles köpt tidigare. I Millesgården hade de ett stort och intensivt sällskapsliv. Kalaskokerskan Winnie Thunell blev ansvarig kokerska vid alla stora middagar och började också så småningom hjälpa till med den dagliga matlagningen och framför allt bakningen.

1931 flyttade Carl och Olga Milles till Cranbrook där Carl delvis arbetade som lärare men också intensivt med nya och stora uppdrag från både Sverige och USA. I Olga och Carls Cranbrookhem i utkanten av Detroit var det familjens allt-i-allo, svenskan Svea Klein, som lagade deras älsklingsrätter.

När makarna Milles lämnade USA och återvände till Europa tillbragte de största delen av året i Rom och somrarna på Lidingö. I Rom var det betjänten Alfredo som lagade maten även om Carl i ett brev klagade på Alfredos kokkonst. ”Hans pannkakor gör mig förtvivlad men de gå ned!”

Tack vare Winnie Thunell, som 100 år gammal klart mindes sin tid på Millesgården, kan Barbro Lönnegren berätta om hur Olga och Carl Milles levde, deras matminnen från Paris, Österrike, Italien och USA, vilken mat de tyckte om och vad som serverades vid middagar och mottagningar. Till vardags åt de enkel svensk husmanskost men när det kom gäster bjöds det på helt annan mat.

Precis som Hanna Hellquist på Millesgården har jag dukat ett Arvikabord. I mitt fall med Klässbolsduk, Ulla Nilssons keramik och Marita Olssons Taserudsstakar. Dessutom lagat tre rätter ur boken för sex goda vänner och NWT:s läsare.

Till förrätt gjorde jag bokens hummercocktail, en skaldjurssallad av den typ som i USA kallas för cocktail. Antagligen för att den alltid serveras i ett vinglas, gissar jag. I min livsmedelsbutik hittade jag ett paket med 370 g förkokt och fryst hummer. Gästen och husgrannen Erik hjälpte mig att med hjälp av en hammare banka fram hummerköttet. För sex matgäster var det lite i knappaste laget så jag har gjort om det ursprungliga receptet och lagt till några hekto räkor. Man kan förstås ta enbart räkor för variationerna är många i en skaldjurscocktail och man kan blanda ingredienser efter smak. Det kan tilläggas att mina gäster var mycket nöjda med sin hummercocktail trots att mängden hummerkött inte var så stor.

Också huvudrätten kommer från USA. Både Olga och Carl älskade fisk av alla slag, helst enkelt tillagad. Den ugnsbakade laxen är ett av deras amerikanska recept från Michigan. Jättegod tyckte mina gäster.

Till kaffet hade jag bakat jag en vindruvskaka efter ett av bokens många italienska recept. Ljuvligt god, lätt och fluffig. Helst ska man använda kärnfria druvor men det går lika bra med urkärnade halvor av blå eller gröna druvor.