Skådespelerskan och sångerskan Mariia Samoilenko har flytt från Kyiv och kriget, men slutar inte att berätta.
På torsdagskvällen gästar hon Tempelriddaren i Karlstad med föreställningen Värmland – Ukraina tur och retur.
– Du kan inte vara oberörd när du sett det här, säger hon.
"Värmland – Ukraina tur och retur" är ett teaterprojekt om vad som hänt sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari i fjol.
– Det är viktigt att prata om det här, för kriget är inte över. Även om jag hört mycket om krig förut, är det en annorlunda upplevelse i verkligheten. Jag stannade de första dagarna i Kyiv och jag kunde inte tro vad jag såg, det kändes så overkligt, säger Mariia, och berättar om många nätter i tunnelbanan, om bombanfall och om att aldrig ha på sig pyjamas, för att man alltid måste vara klädd och redo att fly.
Till Tempelriddaren
Nu bor hon i Danmark, men är i Värmland för att tillsammans med värmländska sångarerskan Agnes Christensson läsa och sjunga de åtta kompositioner som föreställningen består av.
De har redan spelat föreställningen i Arvika, Hagfors och på Karlstads universitet. På torsdagskvällen, den 11 maj, blir det en kvällsföreställning på Tempelriddaren i centrala Karlstad.
De flesta som kommer hit har nog en hel pjäs uppspelad i sitt inre, när de går härifrån. Vi har bara gett dem nycklarna. För mig är det berättande när det är som bäst.
En pjäs i sitt inre
Mariia och Agnes turas om att läsa och sjunga och detta är alltså inte en teaterpjäs där ett drama spelas upp med gester och rekvisita, men:
– De flesta som kommer hit har nog en hel pjäs uppspelad i sitt inre, när de går härifrån. Vi har bara gett dem nycklarna. För mig är det berättande när det är som bäst, säger regissören Leif Persson, som bearbetat texten till svenska förhållanden med inspiration från en dansk och tjeckisk iscensättning.
Föreställningen bygger på ett samarbete mellan flera organisationer, ett samarbete som var igång redan innan Ryssland invaderade Ukraina.
– Faktiskt startade det i Lviv, under pandemin. När kriget kom hade vi kontakt redan i april om hur vi skulle kunna samarbeta, berättar Leif Persson.
Svaret på den frågan blev ”vi kan skriva texter” – som nu sprids.
– Jag tycker det är viktigt att ta föreställningen till Sverige, för här finns många från Ukraina och svenskarna är öppna för att hjälpa och ta reda på mer, säger Mariia Samoilenko.
Allt dör utan berättelser
Budskapet de vill förmedla består av flera delar. En är styrkan i att berätta:
– Utan berättelser skulle vi dö - demokrati och samhälle, allt skulle dö. Vi vill ge ett möte med vardagslivet. Livet fortsätter, även när allt jobbar emot det. För en svensk publik handlar det inte bara om geografisk närhet. Det är också ett budskap om att livet kan förändras på en minut. Och vem är vi i den förändringen? säger Leif Persson.
– Jag känner verkligen att varje dag man jobbar med det här, kommer man närmare människorna. Det är spännande att genom läsa de här texterna kan man se livet ur deras ögon, även om man aldrig nånsin kan förstå hur det känns, säger Agnes Christensson. Man har ju sett på nyheterna överallt och blivit matad med det, men det går inte att förstå riktigt. När man läser texterna kommer man ett steg närmare.
– Du kan inte vara orörd och oberörd när du sett det här, säger Mariia Samoilenko.
Särskild energi
Mariia Samoilenko berättar att hon känner ett ansvar både för att sprida budskapet till en svensk publik och för att möta ukrainare som flytt.
– Det känns en speciell energi i publiken när ukrainare kommer. De kommer från olika regioner och möts efteråt och diskuterar, säger hon.
Genom att hon själv delar deras erfarenhet av krig och flykt och oro för vänner, bidrar hon också med autenticitet. Hon vill också sprida budskapet om det kulturella Ukraina.
– Min mission är dela med mig en bit av Ukrainas väldigt rika kultur och okända historia till andra, för Ukrainas kultur är så påverkad av Ryssland. Du vet, ett av de viktigaste krigen är kulturkriget, för genom kulturen, språket... genom att förstöra språket och historien förstör du en nation.
Har du fortfarande hopp?
– Ibland är det väldigt, väldigt svårt att hoppas, men vi måste överleva och försöker leva normala liv trots att missilerna faller. Vi ser kampen och hur det ryska perspektivet tar sig in i andra länder. Ibland är det lätt att tappa hoppet, men vi förstår att tappar vi hoppet, förlorar vi allt. Vi måste stå upp, även om människor är trötta och utslitna efter ett år av krig. Men vi hoppas! Det finns inget annat sätt.