I 30 år har Nina Stemme farit världen runt mellan operascenerna. Hon älskar det. Men nu börjar hon faktiskt känna att det är dags att dra sig tillbaka.
Att boka en intervju med Nina Stemme är lättare sagt än gjort. Hennes arbetsplats är världens stora operahus och resorna är många. När vi först hörs ska hon till Wien och sjunga i en uppsättning av Wagners opera ”Lohengrin”. Vid återkomsten till Sverige bär det raskt av till Örebro för en inspelning med Svenska Kammarorkestern.
I glappet mellan dessa två, på ett hotell i Örebro, lyckas vi hitta en tid.
– Jag älskade att resa som liten och drömde om ett resande jobb. Så jag klagar inte. Jag har hållit på med det här i över 30 år nu och familjen har aldrig vetat om något annat, säger hon.
Rastlös
Innan hon klev av scenen i Wien kvällen före fick hon ta emot utmärkelsen "Ehrenmitglied der Wiener Staatsoper", vilket betyder att hon utsetts till operans hedersmedlem. Det är mycket stort, även för en sångerska av Nina Stemmes kaliber. Hon brukar rankas som världens främsta dramatiska sopran.
Jag är en rastlös person, men nu längtar jag efter att få vara mer med familjen.
Vid det här laget har hon uppnått allt en operasångare kan drömma om. I karriärens slutfas ser drömmarna därför annorlunda ut.
– Jag är en rastlös person, men nu längtar jag efter att få vara mer med familjen. Jag håller faktiskt på att lämna de stora scenerna och rollerna, även om jag är bokad till 2026. Det är jag som ska fatta det beslutet, inte publiken.
Tidigare har hon sagt att när barnbarnen kommer, då är det dags att sluta. Inga barnbarn är i sikte ännu och Nina Stemme intalar sig att hennes barn inte bara väntar för att mamma tycker att det är så roligt att sjunga.
Piano och altfiol
När hon själv var liten började hon spela piano och senare altfiol. Visst sjöng hon också men inte så målmedvetet att hon såg det som sin framtid. När det var dags för universitetet föll valet i stället på ekonomlinjen.
– Det var ju som ett körkort till vad som helst, tänkte jag. Ifall det inte skulle funka med musiken.
Men det gjorde det. Hon kom in på Operahögskolan i Stockholm, fick lära sig sjunga från grunden och ställde gradvis om sitt röstläge från mezzosopran till det högre sopranläget.
Hon träffade Bengt som skulle bli mannen i hennes liv och fick i rask takt tre barn i början av sin karriär.
– Jag hade sökt mig till Tyskland då och märkte att det inte var vanligt där att skaffa tre barn när man var operasångare. Utom möjligen om du var man. Jag vet sångerskor som kom tillbaka efter den korta föräldraledigheten och blev avskedade.
Blyg
Nina Stemmes barn kom att vänja sig vid att mamma ofta var borta.
– När de var små och jag lämnade dem på dagis innan en resa sa jag: ”Om ni verkligen vill att jag kommer hem så är jag hemma på tolv timmar. Det finns alltid någon som kan hoppa in”. ”Ja ja” svarade de. Många år senare berättade en av döttrarna: ”Men mamma, vi tänkte ju på publiken. Vi skulle aldrig ha ringt dig”.
Fakta
Nina Stemme
Fyller: 60 år den 11 maj.
Gör: Operasångerska.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Bengt Gomér, scenograf och regissör, samt barnen Alma, Olga och Ruben.
Om att fylla 60: ”Jag känner att jag blir äldre men jag är tacksam över att få vara så här frisk. Jag har mycket att vara tacksam för.”
Så firar hon födelsedagen: ”Då är jag i San Francisco och jobbar. Men jag har hört att det ska ordnas någon fest för mig där.”
På fritiden: ”Jag tycker om att vara i naturen, vara på landet och ta en tur med båten. Jag undviker att resa på fritiden eftersom jag reser i jobbet och inte vill belasta miljön i onödan.”
Lyssnar på: ”Radiokanalen Radio France Fip, en underbar blandning av jazz, världsmusik och klassiskt. Jag gillar franska chansoner. Brel, Barbara och Piaf. Tänk om man kunde hitta det uttrycket i operasången.”
I sitt ”Sommar”-program för några år sedan berättade Nina Stemme att hon sjunger för alla som är blyga. Hon är själv blyg och har alltid varit det. Ändå har hon inga som helst problem att ställa sig på en scen.
– Ge mig sex veckors repetition och en roll så går det bra. Men jag var på en väns födelsedagsfest nyligen och är verkligen inte den som ställer mig upp och sjunger bara så där. Jag tycker inte om att vara i centrum privat.
Blir du igenkänd på stan?
– I Wien och New York, ja. Men inte så mycket i Sverige. Men en gång när jag gick till återvinningen hörde jag en guide säga till en grupp tyskar: ”Och där går en av våra kända operasångerskor.”
Ditt råd till den som vill uppnå det du gjort?
– Bättre säga nej en gång för mycket än ja en gång för mycket. Annars är risken att du tackar ja till sådant du inte mäktar med. Det kan skada rösten. Man måste bygga upp en inre styrka, så man orkar stå upp för sig själv. För där ute är det ingen som tar något ansvar för dig.