Brandmännen i släkten inspirerade Andreas: ”Guld att kunna göra skillnad”

För vissa personer kommer yrket nästan med modersmjölken.

Så är det verkligen för ambulanssjukvårdaren Andreas Forsberg, tredje generationen i räddningstjänstens tjänst. Både farfar Rune och pappa Magnus har visat vägen.

– Med tanke på alla historier man fick höra som barn är det inte konstigt att man blev intresserad, säger han.

Året var 1961 när Rune Henricsson började jobba som ambulansförare och brandman på stationen i Kristinehamn. På den tiden fick man göra ”allt”, både köra ambulans och rycka ut med brandbilen.

– Men på den tiden var ambulanserna mest en transport. Man kan säga att patienterna vårdades med gaspedalen. Man lastade snabbt ombord dem och körde fort till närmsta sjukhus. Då fanns det inte mycket medicinsk utrustning ombord på ambulanserna, kanske nån lustgas eller liknande, medan de idag är som små akutmottagningar på hjul, säger Andreas.

Det senaste tillskottet till stationen i Kristinehamn levererades för övrigt så sent som i förra veckan, en Chevrolet med V8-motor och en tjänstevikt på drygt fem ton.

Säkerhetstänket var inte detsamma som idag när Rune började sin brandmansbana.

– Det var väldigt annorlunda. Att stå två meter från elden utan ordentlig rökdykarutrustning var väl inte farligt? Det var lite nonchalant ibland. Jag tror till och med att det betraktades som lite macho att stå så nära att man blev lite svedd i rocken eller fick sin hjälm riktigt nerskitad. Det visade att man hade varit med.

Andreas farfar Rune utbildade sig senare till brandförman och jobbade fram till 2000. Då hade Andreas pappa Magnus valt samma bana.

– Han började som deltidsbrandman 1993, och utbildade sig senare till ambulanssjukvårdare.

Magnus Henricsson var till exempel i tjänst den augustinatt 1994 då Mastmagasinet brann ner till grunden.

En annan dramatisk händelse inträffade många år senare. Magnus Henricsson jobbade som sjukvårdsledare på ambulansen i Kristinehamn den dagen i mars 2010 när taket på Ica Maxi gav vika för de stora snömassorna.

Vad han inte visste då var att sonen Andreas befann sig i butiken.

– På den tiden jobbade jag som säljare på Skogaholms. Pappa kände till min rutt och visste ungefär hur jag skulle köra den dagen, men han hade inte en tanke på det när han fick åka ut till Ica Maxi. Det kom han på först när han fick syn på mig utanför i det kaoset som uppstod efteråt.

Andreas Forsberg läste omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och hamnade senare som undersköterska på akutmottagningen i Karlskoga. Att han efter några turer hit och dit, bland annat bakom ratten på en varubil, slutligen skulle välja samma väg i livet som sin pappa och farfar var ingen större skräll.

Kändes det helt naturligt?

– Ja, jag tror inte att det har förvånat särskilt många att jag hamnade här till slut.

Egentligen var barndomsdrömmen att bli brandman. Men så har det alltså inte blivit. Inte än i alla fall. Det berodde helt enkelt på att framtidsutsikterna för en nyutbildad brandman var för osäkra när Andreas stod i det berömda vägskälet och skulle välja vilken fot han ville stå på.

2011 började Andreas köra liggande sjuktransport. 2019 tyckte hans dåvarande chef att det var dags att ta nästa kliv och vidareutbilda sig till ambulanssjukvårdare.

– Och det är ingenting jag ångrar. Det har gjort att jag har växt som människa. Det bästa med jobbet är att jag aldrig på förhand vet hur min arbetsdag ska se ut och att jag känner att jag verkligen får göra skillnad för personer som är i en utsatt situation. Att känna att man kan göra den skillnaden är guld, säger Andreas.

Vad säger pappa och farfar?

– Jag vet att de är stolta, och det känns fint att kunna föra facklan vidare.

Små oväntade detaljer skvallrar om att det nog varit meningen hela tiden. Som när Andreas, relativt nyanställd, stod och skakade en av de tvättpåsar som de anställda använder till sina arbetskläder och fick syn på något som stod skrivet inuti med svart tusch.

– Det stod RH. Farfars initialer. Och det var verkligen bara en slump. Men det säger väl en hel del, det är något som sitter i väggarna.

Farfar Rune lämnade alltså sin yrkesverksamma bana bakom sig för 23 år sedan, men tycker fortfarande om att berätta historier från förr för Andreas och är alltid nyfiken på hur vardagen ser ut på stationen och om rutinerna är de samma som när han jobbade där.

– Han har bland annat frågat mig om vi är på badhuset och simmar varje lördag, för så gjorde de alltid på hans tid. En sak som däremot inte har ändrats är att vi städar vagnshallen varje lördag. Det har vi gjort sedan urminnes tider, skrattar Andreas.

Jobbet som ambulansförare bjuder inte sällan på dramatik. Den kollegiala biten är viktig, men också att man på förhand är mentalt förberedd på vad man kan tänkas få möta för typ av uppdrag i sin vardag.

– Eftersom jag är född och uppvuxen i stan så riskerar jag på varje pass att möta någon som jag känner. Jag kanske till och med får åka hem till en släkting. Men det är jag ju medveten om. Oavsett situation så förväntas jag ju att göra mitt yttersta och sköta mitt jobb proffsigt.

Att blåljusfordon är spännande kan nog många av NKP:s yngre läsare skriva under på. BRT tar med jämna mellanrum emot studiebesök från kommunens skolor, och då är nivån av entusiasm alltid hög, berättar Andreas.

Vad får ni för frågor? Vad är det barnen undrar över?

– Det är lite olika beroende på hur gamla barnen är. De yngsta tycker nog ärligt talat att det är lite häftigare med brandbilar. De är stora, låter, har stegar och kan spruta vatten. Men många barn vill också veta om vi har räddat någon idag eller hur fort vi får köra. Och så vill de gärna berätta om de själva eller någon anhörig har fått åka ambulans någon gång.

Andreas har två söner. Den äldsta fyller snart tio år. Om det blir en fjärde generation på stationen i Kristinehamn får tiden utvisa.