Jag har i olika sammanhang tidigare berättat om dessa äventyr med björnar i norra Värmlands skogar. Här har jag sammanställt tre berättelser ur (tror jag) verkliga livet. Det handlar om tre olika kvinnor och deras möten med björn.
Det är inte bara Gustaf Schröder som har skildrat möten med björnar i norra Värmlands skogar under det björnrika 1800-talet. I boken ”Torp och torpare i Norra Ny” berättar Olof Jillhage från Björby om Marit Persdotter, gift med Jon Jonsson från Backa i Norra Ny. Marit var född 1846 och Olof träffade henne 1908. Den då unge Olof lade märke till repor i Marits ansikte och ville förstås veta hur dessa kommit dit. Då satte sig Marit ner och berättade:
”När jag var ung tjänade jag piga på en gård, där det fanns många kor som på sommaren skulle vallas på bete långt bort i skogen. Då kallades man jättarpiga. På den tiden fanns det björn i skogen, men de syntes inte ofta till. Men en dag, när jag satt på en tuva och stickade som vallpigorna brukade göra, och korna gick vid myrkanten och betade, så fick jag se en björn som kom lufsande mot korna. Vad skulle jag nu göra för att få stopp på björnen?
När han kommit en bit in i skogen, släppte han ner mig och började gräva invid mig. Detta var mitt livs hemskaste minuter – här tänkte han gräva ner mig levande!
Jag var varnad för att gå nära björn, men jag ilsknade till, skrek och slog i armarna, men när jag kom närmare vände han sig och kom mot mig. Björnen slog till mig så jag föll till marken.
Han tog ett grepp med ramarna omkring mig, lyfte upp mig och bar mig i riktning från korna mot skogen. Nu började jag känna svedan i ansiktet men måste ändå låtsas vara död.
Sedan björnen täckt över mig helt och kanske trodde jag var död, avlägsnade han sig. Men jag vågade inte röra mig förrän jag var alldeles säker att björnen var så långt bort, att den inte såg att jag var vid liv.
När han kommit en bit in i skogen, släppte han ner mig och började gräva invid mig. Detta var mitt livs hemskaste minuter – här tänkte han gräva ner mig levande!
Han grävde så mossa och jord yrde på mig. Så småningom började jag återhämta mig, när jag förstod att hans mening var att täcka över mig, där jag låg på marken.
Sedan björnen täckt över mig helt och kanske trodde jag var död, avlägsnade han sig. Men jag vågade inte röra mig förrän jag var alldeles säker att björnen var så långt bort, att den inte såg att jag var vid liv.”
Längre än så mindes inte Olof, men Marit kom ju hem och äventyret slutade trots allt lyckligt. Kanhända lät björnen korna vara i fred, när han ansåg sig redan ha fått ett rejält byte.
* * *
Hon vände sig om med ryggen mot björnen, drog kläderna upp över ändalykten och böjde sig framstupa så djupt att hon i den ställningen kunde iaktta björnens rörelse.
Bak namnet Rövbacken på Kyrkvägen vid Spraggtjärn i Björby döljer sig en lärorik historia, hämtad ur Olov Jillhages efterlämnade papper:
”Enligt sägen var en kvinna från Björbysätern på väg till skogen, och när hon gick uppför denna backe fick hon plötsligt höra ett underligt läte bakom sig. När hon vände sig om såg hon en björn som kom lufsande efter henne. Hur gjorde hon nu? Särskilt rädd blev hon inte – det var ju mer vanligt med björn i början av 1800-talet.
Hon vände sig om med ryggen mot björnen, drog kläderna upp över ändalykten och böjde sig framstupa så djupt att hon i den ställningen kunde iaktta björnens rörelse. Här bör påminnas att detta var före trosornas uppfinning.
Nu äntligen kom rätta tillfället att avlossa gasladdningen som kvinnan med möda kvarhållit till detta befriande ögonblick, och därmed försvann björnen in i skogen.
När kvinnan intog denna ställning liknade hon varken människa eller djur och björnen blev nyfiken. Den närmade sig sakta och började snart dra väder och fnysa, troligen av någon behaglig eller obehaglig vittring.
Nu äntligen kom rätta tillfället att avlossa gasladdningen som kvinnan med möda kvarhållit till detta befriande ögonblick, och därmed försvann björnen in i skogen.
Sägen berättar att detta sätt att bl a mota björn var ett gammalt känt konststycke.”
En tidigare närboende har meddelat att han kände till platsen men att den då var uppkallad efter en annan närliggande kroppsdel än den ovan nämnda.
***
I NWT från den 24 april 1930 berättas om hur Brodd-Marit Olsson, f Nilsdotter, klarade av sina möten med björn. Marit var född 1835, och det var när hon var i 10–12-årsåldern hon råkade ut för en riktig skräckupplevelse.
Hon skulle gå ett ärende till Backasätern och blev lovad sällskap på vandringen dit. Emellertid gick följeslagaren ifrån henne och hon gick där ensam på skogsstigen. När hon kom ”öst i Skärberg. Da vart dä en tôcken dunner”, och framför henne stod en björn. Båda blev tydligen lika överraskade av det plötsliga mötet, och nalle satte sig ner som en hund och bara tittade på flickan. Hon hukade sig bakom en sten, men ”jã satt fôll å sogg på’n. Hu’v va som en brännvinshatt”, förklarade hon efteråt.
Det hände på den tiden att kullorna annars var försedda med pistol, enligt skribenten, men vanligtvis ingen kula. Marit fick själv vid ett senare tillfälle skrämma iväg en björn med ett skrämskott laddat med löv och lavar.
Situationen löste sig genom att Marit snabbt reste sig och rusade hemåt så fort benen bar henne. Mötet med skogarnas konung tog henne så hårt att hon blev sängliggande flera dagar.
Det hände på den tiden att kullorna annars var försedda med pistol, enligt skribenten, men vanligtvis ingen kula. Marit fick själv vid ett senare tillfälle skrämma iväg en björn med ett skrämskott laddat med löv och lavar. Hon gick med sin flock kor, och en annan flicka gick före med sina djur. Korna som gick först blev oroliga, och kullan som följde dem bad Marit att skjuta skrämskott. ”Mi’n nôt vart se stôllet å rejjol å rô’t, och när skottet avlossades vart dã en tôcken dunner å dã bar iväg nol å västet öv Knusberg”.
Men björnen var inte den enda som kullorna hade att akta sig för. Vargen var en annan hotande varelse, och Marit fick en gång kasta en yxa mot en varg som försökte stjäla ett får för henne. Följden blev att rövaren släppte sitt byte och sprang till en annan kull med får, där han lyckades bättre.