Att vi inte skall ha aktivister på myndigheter eller myndigheter som stöttar aktivister borde vara en självklarhet. Men det är det inte. I alla fall inte för myndigheterna själva.
Nyligen ringde Dagens Nyheter runt till svenska universitet och frågade om dessa inte var sugna på att stödja klimataktivister och deras krav. Bakgrunden är ett österrikiskt initiativ där forskare gett aktivister sitt stöd när de utfört sina aktioner.
”Medan klimataktivister klistrade fast sig på vägen stöttade vi dem genom att hålla en presskonferens och rent fysiskt ställa oss bakom dem. Vi deltog inte i blockeringen, men vi stod där och betonade att deras oro, krav och typ av protester inte bara är legitima utan också nödvändiga”, förklarade Reinhard Steurer, docent i klimatpolitik vid naturvetenskapliga universitetet i Wien, för DN.
Detta fann DN så pass föredömligt att tidningen frågade svenska universitet om de inte ville ansluta sig. Universiteten i Lund, Örebro och Karlstad svarade nej. Exemplariskt då de trots allt är myndigheter. Beklämmande nog var andra desto mer positiva.
Göteborgs universitet utesluter inte att ta ställning så som skett i Österrike. Kungliga tekniska högskolan menar att det beror på vilken sorts aktivism det handlar om, men anser att krafttag behöver tas och samarbetar med organisationen We don't have time. En företrädare för Linnéuniversitetet välkomnar alla initiativ som lyfter klimatkrisen men hänvisar till rektorn.
Att enskilda forskare inom ramen för mer eller mindre löst sammansatta nätverk kommer med krav eller kombinerar karriären inom akademin med aktivism är inte nytt. Det kommer med jämna mellanrum debattartiklar från forskare som är ”förtvivlade och arga” över att regeringen inte är tillräckligt hårdför i sin klimatpolitik. Värt att notera är att påfallande många av dessa inte är verksamma inom ämnen som rör klimat. Bland annat design.
Andra är dock verksamma inom gebitet klimat. Till exempel Jeannette Eggers, forskare i skogsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet. ”Jag tycker att svenska universitet borde göra samma sak – gå ihop och säga: Hallå, regeringen, det här duger inte! Vi måste ha rimliga åtgärder för att nå våra klimatmål”, som hon förklarade för DN.
Förstår de inte att de utplånar sin trovärdighet? Varför, och än mer hur, skall man lita på de som går ur sin ordinarie roll som forskare och ägnar sig åt politik – men fortfarande benämner sig som forskare? Varför skall det allmänna stötta lärosäten som övergett den fria forskningen och redan bestämt sig? Varför skall vi då ens ha dem?
Detta är för många och för viktiga frågor för att schabblas bort av enskildas självrättfärdighet. Klimatomställningen, samhällsutvecklingen samt forskningens och universitetens legitimitet kräver att vi har lärosäten som står för fakta och oberoende – inte politik och aktivism. Innerst inne vet även de som kräver politiserade universitet detta. För de hade protesterat högljutt om de inte var dem som stod för aktivismen och politiseringen.