I torsdags meddelade regeringen att Skolverket skall få en ny generaldirektör i början av nästa år. Skolminister Lotta Edholm (L) konstaterar att myndigheten behöver en nystart när regeringen lägger om skolpolitiken och därför förlängs inte Peter Fredrikssons förordnande efter den sista januari.
Även om Skolverket många gånger bara har genomfört det som våra folkvalda har bestämt, går det inte att blunda för att det på denna myndighet – liksom många andra – ofta har funnits en idémässig slagsida som varit till skada.
Det finns mycket som behöver förändras inom svensk skola och då är det bra om arbetet leds av en person som inte – rättvist eller orättvist – förknippas med de brister som skall åtgärdas.
När Lotta Edholm intervjuades av Dagens Nyheter (27/4) lyfte hon fram den alltför omfattande digitaliseringen av skolan. Vi har den senaste tiden hört allt fler röster liknande Thomas Nilsson, barn- och utbildningschef i Grums kommun. Han uppgav till P4 Värmland (25/4) att de dåliga resultaten för kommunens niondeklassare kan bero på den digitalisering som inleddes när dessa elever gick i mellanstadiet.
En renässans för penna, papper och fysiska läroböcker är absolut nödvändig. Men det finns många andra saker som Lotta Edholm och Skolverkets nästa generaldirektör måste ta tag i.
De extra anpassningarna ställer orimliga krav på lärare och snedvrider balansen mellan lärarens och elevens ansvar. Samtidigt är mycket av anpassningarna mest ett slags skådespel som i förlängningen blir ett svek mot de svaga eleverna. Inkluderingshysterin är den stora boven och det är en dogm som måste utmanas.
De svaga eleverna är också de som drabbas mest av en förflackad kunskapssyn. Inte minst för deras skull behövs det mer av traditionell undervisning med mängdträning, mätbara kunskaper och poängprov. Då möjliggör vi dessutom att skolan kan bäras fram av ett bildningsideal, exempelvis manifesterat genom en litteraturkanon.
Elever vars föräldrar kan träna med dem hemma, klarar sig ofta skapligt oavsett hur diffusa betygskriterierna är. Men skolan har alltmer tappat sitt kompensatoriska uppdrag. Vi måste ge barn och ungdomar möjlighet att utveckla sin fulla potential, oavsett i vilket land de föddes eller hur många böcker som står i familjens bokhylla.
Följaktligen är det av yttersta vikt att det råder lugn och ro i klassrummet. Elever skall inte tillåtas störa och förstöra – och definitivt inte hota eller misshandla skolkamrater och skolpersonal. Mycket av det lågaffektiva flummet måste rensas ut och ersättas av att vuxenvärlden tar i med hårdhandskarna mot antisociala eller rent av kriminella beteenden.
Att etablera kontrollmekanismer som motverkar glädjebetyg är angeläget, exempelvis skulle nationella prov som rättas centralt kunna vara en väg att gå. Likaså bör betyget F göras om från ett underkänt betyg till att motsvara forna tiders etta – inte i syfte att sänka nivån, utan i syfte att ha en ordning som är både realistisk och hederlig.
Avslutningsvis krävs en översyn av lärares arbetsbelastning. Det går inte att gång på gång lägga nya arbetsuppgifter på lärarna och tro att det inte skall gå ut över undervisningen. Att ge lärare mer tid för att förbereda sina lektioner är förmodligen en bättre investering än alla Skolverkets kompetensutvecklingskurser sammanlagt.