När Tone Berggren var ung så började skulderna sakta men säkert öka. Men nu, som nybliven 59-åring, har hon avslutat en fem år lång skuldsanering och är redo för ett nytt kapitel i livet.
– Jag kom in med mina påsar med oöppnade räkningar och skämdes som en hund, säger hon.
Det är en ovanligt varm vårdag. Det känns som sommar. Hela människan i Kristinehamn är stängt för besökare den här eftermiddagen men Tone jobbar ändå.
– Hej, välkommen! säger hon och avfyrar ett bländande leende. Vill du ha kaffe?
Vi sätter oss på altanen som vetter mot kanalen. Tone berättar att hon föddes i Hudiksvall och bodde även en tid i Sandviken innan men hon flyttade till Kristinehamn som åttaåring tillsammans med sin mamma och mammans nya kärlek. Majoriteten av uppväxten spenderades i Kristinehamn. När hon var tjugotvå flyttade hon till Malmö.
– Jag var drygt tjugo år i Malmö. Jag pluggade upp mina betyg på Komvux, gjorde högskoleprov och jobbade både inom sjukvården och på kyrkogårdsförvaltningen.
Tiden där var också jobbig. Alla detaljer vill hon inte gå in på.
– Om mor fortfarande levde skulle jag aldrig prata om det här, förklarar hon.
Men kortfattat så hamnade hon i ett drogmissbruk, ett missbruk som gjorde att skulderna började samlas på hög.
– Alla flyttar och att inte känna någon samhörighet gjorde att jag hamnade i droger. Jag var trettio när allt började rasa. Jag hade ett jobb som vaktmästare som jag skötte på MKB, Malmös kommunala bostäder.
Exakt när skulderna började komma minns hon inte, men det var någonstans där. Det var obetalda elräkningar, hyra och sånt som är nödvändigt för att leva.
– När det låg sju kravbrev innanför dörren varje dag var det en himla press med ekonomin. Det var ingen lyxfälla utan tragiska och hemska skulder, säger hon.
Efter tjugo år i Malmö flyttade Tone tillbaka till Kristinehamn. Det är nu femton år sedan. De ekonomiska svårigheterna kvarstod och gjorde att hon till slut insåg att hon behövde hjälp att få rätsida på det hela. Då hade hon varit nykter en tid redan. Så hon samlade ihop alla oöppnade räkningar och la i en påse och gick iväg till budget- och skuldrådgivaren på Kristinehamns kommun.
– Det tog väldigt lång tid att ta steget och det var väldigt dumt. Jag sökte skuldsanering hos Carina som jobbade där då, nu är det Rose-Marie. Jag var tvungen att räta upp mitt liv och får kontroll på alla delar. Ekonomin är en väldigt stor del att inte ha koll på, säger hon.
Tones skamkänslor var enorma. Men hos Carina fanns bara handlingskraft och värme.
– Jag skämdes som en hund och tyckte att ”detta borde jag ju ha fixat upp”, men hon sa ”ta det lugnt, det här jobbar jag med, det här kan jag”.
Tone får en värme i rösten och blicken när hon pratar om tiden då hon fick hjälp att vända skutan åt rätt håll. Carina förklarade pedagogiskt vad Tone behövde göra och hjälpte till att reda ut den trassliga högen med räkningar. Redan efter första mötet kändes det bättre.
– Det var så skönt att sitta där och låta någon ta tag i rodret. Hon lade saker i olika högar och såg till att det började flyta litegrand. Det var en stor börda som lättade.
Efter en tid gjorde de en ansökan om skuldsanering hos Kronofogden. När den blev godkänd fick Tone ett datum när det skulle börja och att det skulle pågå i fem år framåt. Under tiden som skuldsaneringen har pågått har hon levt på existensminimum. Det har dock inte varit något större problem för henne.
– Det har faktiskt gått himla bra. Jag har ändå levt väldigt snålt och jag har inga barn. Då hade det varit annorlunda.
De fem åren har nu gått och när april är till ända så är Tone helt skuldfri.
– Det känns skitbra, säger hon och ler stort. Jag är jättenöjd. Det är ytterligare en bock på tråkigheter i livet som man måste göra.
Och hon har ett råd till andra som sitter med skulder och behöver hjälp:
– Ring och få en tid till en budget- och skuldrådgivare. Jag älskar Rose-Marie. Ta med alla dina räkningar. Alla skuldbrev innanför dörren är så betungande, så gå till någon för att få hjälp att ordna upp livet.
Som både drog- och skuldfri ser nu Tone framåt i livet. Nu när hon kommer få en ordentlig lön kommer hon köpa progressiva glasögon och gå till tandläkaren. De senaste åren har hon och hennes särbo lagt mycket av fritiden på sina föräldrar som behövt och behöver en del hjälp. Men förutom det så gillar Tone skytte.
– Jag känner mig nästan, hur ska jag säga, skyldig, för att jag har det så förbaskat bra och för att jag är fri.