Isfritt. Våren, det stora sörplet, har äntligen satt vintern på avbytarbänken. Mina vandringslängtande ben har dragit iväg med mig mitt i natten ut på grusvägen. Mörkret slätar ut alla detaljer. Fyller ut allt som saknas. Döljer det som skulle kunna leda mig till något produktivt som Aprils dagsljus annars tvingar mig till precis överallt. Hela tiden. Min position under stjärnorna i natten är så stor att jag nästan lyfter från marken och friden och fröjden är på plats. Det doftar murket trä. Månen är full, men inte dretfull. Ljuset är ändå tillräckligt och mina ögon har en enda uppgift. Nästa steg. Natten förstorar allt. Ljuden, dofterna, ensamheten, lugnet. Närvaron och hörseln slår sig samman med den sällsamma natten och fortsätter in i kroppen. Jag hör varje grusknaster under sulorna, rådjuren som flyr och min egen andning. Jag gråter en skvätt. Oklart inför vad för i mörkret ryms till och med vemodet och melankolin utan att det blir fel eller svårt. Mellan mig och natten finns en stillhet jag inte vill dela med någon annan. En lugnad längtan. Är det det här som kallas mindfulness? Är det det här som psykologen rådde mig till när min livsoro var som störst? Carpe noctum, i så fall. Carpe noctum.
I vårt ljussträvande ideal har vi snart fördrivit bort allt mörkt och döpt om det till negativt eller ont. Ljust ska vi se på oss själva, varandra och framtiden. Ljuset är positivt laddat i alla lägen. Men varannan europé ser inte längre stjärnorna för att vi förorenar världen med meningslösa belysningar av industrier, husfasader, parkeringsplatser och stängda affärer. Dessutom stör våra onaturliga ljus tillvaron och rytmerna för alla de livsformer som piggnar till av mörker. Nattblommande växter missar pollineringen, insekter virrar bort sig, fåglar sjunger fel och kommer inte ihåg refrängen. Hundratals hormoner kickar inte igång och träden börjar slarva med lövfällningen. En hel liten värld som lever medan vi sover styrs av små skillnader i naturligt ljus och för vilka mörkret är livsviktigt. Carpe Noctum, tänker jag. Carpe Noctum.
Syreintaget är maximalt. Det drömska månljuset gnistrar i gruset. Stjärnorna sticker fram sina gnistrande näsor ur svärtan. Så långt borta från mig är de att jag inte kan avgöra om de ännu strålar eller har slocknat. Men där uppe symboliserar de ändå den sanna och bokstavliga distansen till mig själv. Det svindlar av tankar på evighet och allt det omätbara.
- Klevitt, klevitt, klevitt! En kattugglas skri skär genom skogen och blandas med det entoniga ljudet av en backande lastbil.... Jag menar en pärluggla. Ropen om natten är större rop. Och djupare. Strax efteråt hörs - Nåå? Nååååå? Nåååååå. En lokatt trånar också under samma måne. Den låter lite krävande med sitt utdragna nåååå. Det tinderdejtas mellan katter och ugglor i natt. Det känns förtrollande, mystiskt, friskt och galet vackert. Jag tycker väldigt mycket om er, ropar jag tillbaka, fast inte på det sättet. Jag visar det genom att inte ha ficklampan tänd. Carpe Noctum på er!
Jag vandrar på en plats i vintergatan där djur ännu kan hitta rätt i det stora, svarta himmelshavet, en privilegierad person som fortfarande kan se stjärnor om natten.
Därför tänker jag häda mitt i det hyllade ljusets högtid och utbringa ett fyrfaldigt leve för mörkret, för allvaret och djupet det bringar oss samt livsutrymmet det ger för så många andra levande varelser. Jag ser mörkt på framtiden för de fladdrande fladdermössens och alla virvlande nattflyns skull.