Håkan Hellström
Poetiska försök
(Tro & tvivel)
Med det nyckfulla aprilvädret rasande utanför fönstret släpper Håkan Hellström sitt elfte album och delar med sig av nerv, energi och livsbetraktelser. Ovanligt kort med bara nio låtar, men med lite mer djup, lite mindre barnsligt, eller som huvudpersonen själv sjunger i förstasingeln: "Den här gången är det på riktigt".
Men den uppmärksamme upptäcker nog att låten "HH vill bara va med dej" släpptes redan förra året i en synthigare skrud tillsammans med Noonie Bao. Då hette den "Jag vill bara va med dej". Öppningslåten "Jag är en wild story" river av första plåstret och berättar storyn om en ung Håkan som använder sin vilda sida till något han kan leva av.
Även om det till synes saknas en röd tråd i det här albumet så är låtarna ändå släkt med varandra, till exempel finns det textrader som återkommer i olika låtar. Hellström själv berättar att albumet är skapat med en ”melodiälskande synthprofessor klädd i folkdräkt” i åtanke; en rätt så träffande beskrivning av slutprodukten. Mjukt svepande symfoniorkesterstråkar blandas med vacker stämsång i storslagna ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen” för att sedan gå över till den mindre och betydligt skitigare ”Fan ta dig”. Den som följer Håkan Hellström på sociala medier kunde förresten se hur han lade ut noterna till ”Fan ta dig” i förväg och uppmanade följare och fans att göra egna covers utan att ha hört låten. Sedan delade han deras covers i sitt flöde och hyllade dem. Det är svårt att inte tolka det som en blinkning till de som klagat på att Hellström lånat friskt från andra artister genom åren.
Dylandoftande ”Lovsång” skulle kunna kvala in i psalmboken, en låt som är mer kritisk mot de som tolkar de heliga skrifterna än religionen i sig. Och visst vill man veta vem sångaren är i ”Små bäckar, stora floder”. Det går ju att ha sina aningar.
Bästa låt: ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen”