Frågan fler borde ställa sig är om man överhuvudtaget är i behov av någon bil alls, skriver Jonas Thornell.
Vi som är i besittning av kunskaper inom ämnet psykologi och dess applicerbarhet på människor samt organisationer bär på ett stort ansvar! Det gäller i synnerhet när det kommer till metoder som syftar till att lära oss använda mer av hjärnans kapacitet och öka prestationsförmågan.
Jag är numera övertygad om att den maximeringskult, liksom psykologiska kapacitetshöjande metoder, som sedan flera decennier stått att finna i utbildningssammanhang bland företag behöver ifrågasättas. Det är inte alltid av godo för samhällsutvecklingen i stort när personal tränas till att höja sin prestationsnivå. Är vinnarkoncept och idrottsinfluerad psykologi verkligen positivt med hänsyn till synnerligen angelägna spörsmål såsom miljö och psykisk hälsa? Det är frågor som fler gästföreläsare, konsulter och upphandlare av utbildningar ute på företagen verkligen borde ställa sig.
Enligt min mening fokuserar många företags formulerade målsättningar beträffande så kallad hållbarhet alldeles för sällan på det vårt samhälle verkligen behöver, nämligen minskad produktion och mindre konsumtion. ”Sustainability” tenderar därför att endast utgöra en klädsam dekoration för många i mitt tycke icke livsbejakande verksamheter. Ett konkret exempel är ”miljövänlig” elbil. Frågan fler borde ställa sig är om man överhuvudtaget är i behov någon bil alls. Samma resonemang kan tillämpas beträffande en rad så kallade klimatsmarta eller miljövänliga produkter av olika slag. Behöver jag varan överhuvudtaget?
På 90-talet var jag själv ofta efterfrågad som gästföreläsare efter att som en av de allra första certifierats som mental tränare. Jag undervisade även som högskolelärare i psykologi och upplevde stor tillfredsställelse i att förmedla positiva insikter till blivande poliser och sjuksköterskor; angående hur man kan ta hand om stress och påverka sin situation till det bättre. Men när stora läkemedelsbolag, förpackningskoncerner samt vissa datatekniska företag hörde av sig och ville ha mig som utbildare uppstod i flera fall ett inre motstånd. Jag blev allt som oftast full av dubier varpå denna egna inre obalans kuperades genom alkoholberusning efter var och varannan föreläsning.
Både som privatperson och yrkesutövande trodde jag – och gör det delvis fortfarande – på värdet av att lära sig avslappning för att hantera situationer som kan generera negativ stress. Men redan i begynnelsen var jag skeptisk till att använda metoder som frambringats ur idrottspsykologin för att prestera bättre. Min framlidne vän och inspirerande filosof, Ladislaus Horatius (Lazslo Horvath 1954–2019), manifesterade välbefogad samhällskritik tydligt genom att 1993 bokstavligen dra i nödbromsen på tåget. Budskapet – ”det går för fort” gick ut i hela världen!
Jag tror helt enkelt inte att det är sunt att hålla en kurs i prestationshöjande mental träning för en grupp läkemedelskonsulenter som marknadsför antidepressiva medel när många läkare numera vet att sådana preparat skrivs ut helt i onödan till alltför många, med svåra biverkningar och besvärliga utsättningssymtom som konsekvenser. Inte heller kan jag se det livsbejakande värdet av att ”trimma” en säljgrupp som marknadsför vissa nya datatekniska prylar och lösningar när gamla apparater och programvaror fortfarande fungerar bra. Min övertygelse är nämligen att vi behöver minska den totala tillverkningen och konsumtionen för att rädda miljön.
Jonas Thornell
Fri skribent och kulturarbetare, tidigare verksam som högskolelärare i psykologi inom polis- och vårdutbildningar