Herrgården som försvann – Beata skriver om kvinnorna på Värmlands Downton Abbey

Ett värmländskt Downton Abbey – i Grums.

När författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg följer sina egna släktrötter, är det i värmländskt bruksliv hon hamnar med en mycket speciell herrrgård som nav.

2009 var Agnhammars herrgårds saga all. Då revs den en gång så pampiga byggnaden som stått där sedan början av 1800-talet med verandor och snickarglädje.

– Det var sorgligt att huset försvann. Det var bara ett hus, men det fanns väldigt mycket värme och glädje i det där huset, säger Beata Arnborg.

Förfallet hade gått långt och de räddningsaktioner som varit på gång hade stött på patrull.

– Det var en lång historia och det var många bovar i det där rivningsdramat, så det är ingenting att gråta över helt enkelt. Ett fallet är ett fallet hus, säger Beata Arnborg och konstaterar att utfallet ”berodde på en mängd dåliga beslut”.

Vad finns på platsen där herrgården stod idag?

– En gräsmatta.

Men stallet och en ladugård finns kvar, berättar hon.

– Det är byggt i Agnhammarstegel, från tegelbruket.

Återskapar livet i huset

Boken som släpps på tisdag handlar dock inte om herrgårdsbyggnaden i första hand, även om ett frö till projektet såddes i turerna kring rivningen.

– Det skrevs mycket i samband med rivningen och då var det någon som skrev att man visste väldigt lite om livet i huset. Det tyckte jag var tråkigt. Ett hus går ju inte att bygga upp igen, men det går ju att beskriva människorna och andan. Jag tänkte att jag ska försöka göra det, säger hon.

Nu är den visionen i hamn. ”Ha förtroende till solen – berättelsen om kvinnorna på Agnhammar” heter boken där Beata Arnborg återskapar livet i och kring herrgården.

– Det är två generationer i min släkt, Eliesen och Matton, jag skriver om och där fanns det tio kvinnor och tre män, så det är verkligen kvinnornas historia, förklarar hon boktiteln.

Från Grums till Düsseldorf

I boken skildras herrgårdslivet under 1800- och 1900-tal, då bruksepoken var stark i Värmland.

Agnhammar, beläget strax bredvid Grums kyrka, var ett mönsterjordbruk och där fanns även tegelbruk och sågverk. Det sjöd av liv kring herrgården som var en stor arbetsgivare, men det var inte bara business som gällde: även kultur och bildning var viktiga inslag.

Värmland och Agnhammar var heller inga isolerade platser. En dotter fick åka till Düsseldorf och utbilda sig i måleri, en annan planerade pianostudier i Paris. En mor och en dotter åkte båt till Medelhavet.

Men också tuffare tider skildras.

– De bodde i ett stort och stiligt hus, men periodvis var det ont om pengar.

Downton Abbey-vibbar

Ibland är det dramatik som gör det solklart varför bokförlaget liknar Agnhammar vid ett värmländskt Downton Abbey.

– I Downton Abbey är det en familj med tre döttrar och det handlar om hur godset ska överleva. Här var det en familj med fyra döttrar man skulle utbilda eller gifta bort och sedan hände ju saker med de här flickorna. De skulle utbildas, de skulle uppfostras och lära sig saker och de blev sjuka och det fanns inte mediciner, och det var kärlekshistorier som var lyckliga och olyckliga och tragiska. Det var livet som pågick! säger hon.

Själv gör hon en annan liknelse:

– Jag tänker också att det är som en Jane Austen-roman också. Här springer en massa flickor med en far som förmodligen undrar hur det ska gå för dem, och hur de ska bli bortgifta.

”Inuti är vi rätt lika”

Tack vare bilderna från gamla glasplåtar och en stor samling brev som bevarats i släkten kommer läsaren människorna nära.

– Inuti är vi rätt lika. Det är klart vi är. Sen påverkar ju tiden oss väldigt mycket, säger hon.

Genom arbetet med boken har hon lärt sig mycket om bruksepoken i Värmland, men också själv kommit närmare sina anmödrar, inte minst en matriark.

– Jag är uppvuxen med en väldigt starkt närvarande och dominerande mormor, som jag i princip aldrig har träffat. Hon dog 1951 och då var jag ett år. Hon påverkade verkligen ändå. Det har alltid fascinerat mig vem hon var och hur hon kunde ha sånt inflytande. Jag skrev lite uppsatser i skolan redan och sedan påbörjade jag en roman, men den blev inget bra.

Beata Arnborg bor i Uppsala, men har släkt kvar i Värmland hon brukar hälsa på. Under barndomsåren var resor till Grums självklara.

– Det fanns en anda i huset och den bevarades. Vi bodde där på somrarna och den andan kände man väldigt starkt.

Arvet från Grums

Att döma av vad Beata Arnborg arbetat med genom livet, bör den där andan ha påverkat också henne.

– I början på 2000-talet hotades Hedengrens bokhandel i Stockholm av nedläggning. Då blev det debatt på kultursidorna och då var det någon som skrev att ”lägger de ned Hedengrens, kan jag lika gärna flytta till Grums”. Jag blev så illa berörd. Här har jag fått hela mitt kulturella arv och all min kärlek till litteraturen kommer från Grums, och så sitter en människa och är så fördomsfull.