Så skyddades husdjuren från allt ont

Jag tänker ibland på vilket bestyr våra förfäder hade med att värja sig mot allt ont som hotade. Inte minst husdjuren skulle skyddas med olika metoder, som idag känns obegripliga.

Flitiga upptecknare som Ragnar Nilsson med flera har sett till att många av dessa metoder kan berättas för en häpen eftervärld. Man förstår att omsorgen om husdjuren var viktig, att dessa många gånger var en förutsättning för familjens överlevnad, men denna omsorg tog många konstiga uttryck. Uppgifterna som följer har Nilsson upptecknat för SOFI:s arkiv efter människor som föddes i mitten av 1800-talets Dalby och Norra Finnskoga.

”Om korsmäss, den 3 maj, skulle kreaturen ut, om det var aldrig så kallt, ock om snön var till knäna. Första gången de släpptes ut om våren så skulle vallpojken eller valljäntan plock fullt med grönt gräs och lägga i skällorna samt strö mjöl på. Den som skull jätt [valla] under sommaren tog skällan eller skällorna och sprang tre gånger kring ladugården och läste Fader vår. Det var för att inte getterna skulle gå från korna, utan hålla ihop med dem.

Första gången kreaturen släpptes ut om våren ställde sig matmodern i ladugårdsdörren å spann upp det ena benet så högt att kreaturen kunde krypa under benet eller gå mellan benen på henne. En viss dag om våren – jag mins inte vilken – skulle en ut med kreaturen. En skulle bort en bit med dem åcke det var snö eller annat. Då fick vallpojken eller vallkullan ta ’jätterkunten’ på ryggen å följa med.”

Andra metoder fanns:

”Första gången om våren, när kreaturen släpptes ut, så fick de ’schlek’. Det var att röra ihop vatten å mjöl el. och ta mjölet som det var å ha i skällan. Se'n skulle var ko el. kviga, som skulle gå på skogen äta ur skällan. Skällkon fick äta ur matmoderns förkläde. Detta var för att korna skulle hålla ihop med skällkon å gå hem till kvällarna.

Om en tog hår ur yttersta svanstippen av hästen eller korna och hängde i skorstenen, så var det inte farligt att de stannade i skogen. De kom hem ordentligt om kvällarna.

Om en reste å skulle köpa en ko å tog henne med hem, så stannade en vid det första vattnet, som en skulle över med henne å tog vatten i handen tre gånger å kastade över henne. ’Där skall du inte trå’, sade man, ’utan du skall trivas’. Om vattnet var aldrig så litet så skulle en stanna.

’Varmen ä lik så go här som där du kommer ifrån’, sa en när en band en nyköpt ko i ladugården. Hon skulle inte längta då.

Om en köper en ko, så skall en ge henne bröd som en burit under vänstra armen. Jag skall glömma bort att jag har det under armen, så att det faller ned. Så skall jag sticka dit det tre gånger. Se'n skall kon ha det. Då är det inte farligt att hon går från mig. Samma kan en göra med hundar, om en vill att de skall bli trogna.

Om en ko hade gått bort å inte ville komma tillbaka så tog en bössan å gick till ladugården å ladda. Se'n ställde en sig i dörröppningen till ladugården å sköt av skottet. En skulle skjuta åt det håll som en visste att kon hållit till. Om hon var ’bergtaga’ så slapp hon lös å kom hem innan kvällen. Om inte detta hjälpte, så gick en å leta reda på spår efter henne. Å då tog en tre spår med sig hem å lade i hennes bås. Då skulle hon hitta hem.”

Stål skulle skydda mot onda makter, ansågs det:

”På bjällkon skulle en ha stål. En tullade in litet stål i en klut å band fast i bjällbandet. En del lade stål, järn, gamla liar å sådant under tröskeln till ladugården. Det var för att kreaturen skulle vara bevarade.

När en skulle ’sta häst’ så tog en salt i handen å gå runt omkring honom. Då sade en: ’Nu skall du glömma å där du ha varit förr, där har de bränt upp husen å folk har hängt sig. När du nu har gått såpass långt som en halv mil härifrån, så skall du vända å se tillbaka å se hit å kom ihåg att det är här du är hemma.’

Den första drycken som kon fick, när hon hade kalvat, hade en stål i. En kniv brukade mor släppa dit. När hon gick in med den första mjölken så bredde hon över byttan, så att inte det skulle komma något ur luften i mjölken, så att mjölken skulle bli skämd.

När en ville att kon skulle ta sig med kalv, så skulle en ta vardagsbyxorna å hänga på henne. Om en hängde den grensle över ryggen på kon, så blev det en tjurkalv, å om en lade dem med benen längs efter ryggen, så blev det kvigkalv.

Om ’bergtjurn’ eller ’berghun’ kom å red på en ko så tog hon sig inte med kalv mer.

Om en ko hade blivit ormbiten, så skulle en pinka i vänstra skon, så skulle en ta det å gnida på där ormen hade bitit.

Hästen, som en köpte, tog en med till stugdörren, innan en ledde in den i stallet första gången. Den fick bröd å annat gott ur händerna på far eller mor. Det var för att han skulle te sig till en å bli trogen.

Om ett djur blev borta å inte kom hem ordentligt om kvällarna eller så att de ’osynliga’ höll på att få makt över det, så skall en ta spaden eller kvasten ur ladugården, å så skall en sopa i ladugården å ta soporna på spaden el. kvasten å gå runt ladugården tre gånger från dynggluggen. Tredje gången en kommer till dynggluggen, skall en kasta in det en har i ladugården å säga. – ’Så sant som detta här går in här, så skall det komma å gå in det som borta är’.

En fick inte klippa all ullen av fåren. En lämnade litet under buken å vid öronen. Det skulle de ha till ’livlock’. Den skulle de ha med sig för att de skulle trivas å växa å bli stora å få mycken ull.”

Omsorgen räckte bara till de egna djuren:

”Om kräka blev sjuka, så tog en av gödseln å gick å kastade in i en annans ladugård. Då skulle sjukdomen flytta sig dit. Å var det ett djur som självdog, så skar en av fötterna på det å bar under en annan ladugård. Det var för att bevara de andra kräken en hade.”