Hoppa till huvudinnehållet

Recension: W.A.S.P. värmer mitt hårdrockshjärta

Publicerad:
Blackie Lawless och hans W.A.S.P. intog ett fullsatt Nöjesfabriken.
Blackie Lawless och hans W.A.S.P. intog ett fullsatt Nöjesfabriken. Foto: Tommy Andersson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

W.A.S.P. ”40 years live world tour”

Var: Nöjesfabriken, Karlstad

Publik: fullsatt

Jag påminns redan under det smörgårdsbordseffektiva öppningsmedleyt, där jänkarna river av fyra klassiker i snabbt takt, hur W.A.S.P. har präglat min uppväxt. Jag tillhör 80-talets Okej-generationen som tidigt fascinerades av bandets provokativa attityd medelst slagkraftig rockig heavy metal och diverse på gränsen-hyss under sina liveframträdanden.

Mina unga ögon kunde inte skygglappa för fenomenet from Los Angeles. Den sjungande gitarristen Blackie Lawless har skapat orosrubriker då han trots ett problematiskt diskbråck i nedre delen av ryggen maxat turnén med påfrestande speldatum. Att ryggsmärtorna hämmar hans framträdande är uppenbart på utsålt Nöjesfabriken som bokstavligen kokar av värme.

Tur att dagens W.A.S.P. inte kör med någon pyroteknik utan nöjer sig med storbildsskärmar och en burleskläcker ”carny”-dekor. På skärmarna rullar klassiska klipp från karriären och videor med låtarna från setet. Varje gång jag har sett Blackie uppträda under de senaste åren har jag peppats av hans röst som än idag håller hög klass, men visst använder han sig till stor del av singback denna afton?

Numera uppträder Blackie Lawless utan sågklinga i skrevet.
Numera uppträder Blackie Lawless utan sågklinga i skrevet. Foto: Tommy Andersson

Hans läpprörelse till och med matchar denna sjungande Blackie som syns på videorna i bakgrunden. Men kanske hellre lite teknisk assistens än ett pinsamt sånghaveri à la Mötley Crües Vince Neil. Vi får såklart ingen patenterad sågklinga i skrevet längre, men han bjuder ändå på underarmsklingor för att påminnas oss om det gränslösa 80-talet.

Dagens W.A.S.P. har mängder av rutin i leden och kvartettens leverans värmer mitt hårdrockshjärta, men kan självklart inte jämföras med det som hände för drygt fyrtio år sedan Något som även turnénamnet ”40 years live world tour” anspelar på. Jag är ändå djupt imponerad av vad den ryggskadade 66-åringen presterar och frontar. Att han smyger av scenen under vissa solopartier är förståeligt och det gläder mig att han ändå vid ett par tillfällen hänger i det klassiska biker-dödskalle-mickstativet.

Mötet med W.A.S.P. - "Eat shit and fuck off"

Låtlistan är en kavavalkad av hits, i paritet med deras klassiska självbetitlade monsterdebutalbum från 1984. Bäst är ändå trion låtar som är hämtade från ”The crimson idol” som har en kallt ståtlig fernissa. ”The great misconceptions of me” är magisk, en låt som känns som ett helt album med tempoväxlingar och ett trollbindande episkt ramverk.

W.A.S.P. firar 40 år under den pågående turnén.
W.A.S.P. firar 40 år under den pågående turnén. Foto: Tommy Andersson

Jag är mer svalt inställd till den avslutande encore-delen där man inleder med en ängsligt rumphuggen ”Animal (fuck like a beast)”. En överskattad låt som textmässigt må ha chockat känsligt folk när det begav sig och 1985 hamnade på Tipper Gores bisarra ”Filthy fifteen”-lista, men som knappast kränker någon i samtida Svedala. Att låten inte heller spelades live under många år, men nu används som ett slagträ mot censur och ett pekfinger mot Gores lilla lista är ytterst motsägelsefullt, rent av ett skott i benet. Jag förstår inte heller varför man envisas att spela småtråkiga The Who-hyllningen ”The real me”. Kom igen, spela lite eget material istället.

Avslutande superhitten ”I wanna be somebody” är väl ett måste, du kan den, jag kan den och är de facto en av anledningarna till att ”W.A.S.P. fyller hus fyrtio plus år in i karriären. Mer W.A.S.P. år folket!

! ”Blind in Texas” – vilken rökare till låt!

? Vad är det för jäkla grupp klappträn som kastar upp tre tomma ölglas under ”Chainsaw Charlie (murders in the new morgue)? Stanna hemma nästa gång om ni har så kasst omdöme och ölsinne.

Artikeltaggar

Blackie LawlessHårdrockKändisarKarlstadKarriärLos AngelesMusikNöje/KulturNöjesfabrikenRecensionRockSkådespelareTexasTipper GoreVince Neil