Jag har vid flera tillfällen i vinter lossat pappersmassa i Yttre hamnen. Då blir man sittande en stund i lastbilen tidigt på morgonen i väntan på att bli tilldelad en truck. Jag satt och funderade lite på gamla tider och vad hamnen tog för plats i ens liv.
Nu är hamnen instängslad och man kommer inte in hur som helst, men så har det inte alltid varit.
Jag är uppväxt på Herrhagen och Lamberget och blev tidigt i livet medveten om att hamnen fanns, föräldrarna berättade att tutandet på nyårsafton kom från båtarna som låg där.
När man fått cykel i åttaårsåldern tog man sig dit för egen maskin med kamrater. Vi cyklade runt där, klättrade på virkesbuntar och järnvägsvagnar. Klättrade i kolhögarna gjorde man också vid något enstaka tillfälle till förfärad moders förtvivlan när man kom hem svart från topp till tå.
Märkligt att vår närvaro i hamnen tolererades, fast vi kände nog på oss var man skulle hålla sig undan och bara titta på där gods och kranar hanterades.
Man kom in och ut i hamnen utan problem, vanliga gator gick därinne, från Herrhagen kom man in vid gasklockan i Långgatans södra förlängning, från Strandvägen eller från vägen mot Lamberget.
Kuststad mitt i landet
Vänern är stor och fartygen kan nå världshaven och Karlstad har karaktären av kuststad. Dess funktion som hamn kändes möjligen mera påtaglig i staden förr i tiden. Många som bodde på Herrhagen arbetade där och ibland träffade man på sjömän, lastning och lossning tog längre tid på 50-talet.
Vi barn hade en del kamrater på Herrhagsskolan vars föräldrar hade sjöanknytning. Sune Hällströms i vår klass far var maskinbefäl på en Ahlmarksbåt. Vi talade ofta om vad vi sett och upplevt i hamnen och hade lite kläm på båtarnas namn: Sommen, Gapern, Aspen, och allt vad de hette. Sjömanshistorier letade sig fram till oss och förbättrades säkert på vägen.
Senare, under 60-70-talet, lär det ha inträffat att några på motorcyklar åkte till hamnen och inhandlade smuggelsprit från fartygen. Om tullen dök upp skingrades man åt alla håll, bara en av de deltagande medförde kontrabandet därifrån. Detta är bara något jag hört, någon närmare kännedom om detta har jag inte. Absolut inte.
Ökade sjötransporter
Vänern fick förbindelse sjövägen med Göteborg när Trollhätte kanal öppnades år 1800. En ny hamn anlades vid Kanikenäset och en kanal byggdes, klar 1837, då skulle man kunna nå hamnen vid nuvarande Residenstorget var det tänkt och även kajen där nu Lars Lerinmuseet ligger.
Sandföringen i älven krånglade emellertid till det, därför anlades den nya Inre hamnen, som stod klar 1861, nära stadens centrala delar.
Med ökande trafik befanns hamnkapaciteterna vara otillräckliga, och hamnen vid Kanikenäset utvidgades till det som blev Yttre hamn 1906. Det var produktionen av stångjärn och virke från Värmland som transporterades till Göteborgs hamn för omlastning till större fartyg. På vägen tillbaka fraktade man sill och salt och annat eftertraktat. Slussarna i Trollhätte kanal utökades 1916 så man kunde passera med fartyg tillräckligt stora att kunna nå Storbritannien och kontinenten direkt.
Arbete i förändring
En som arbetade i hamnen förr och nu är i sjuttioårsåldern berättar om sina erfarenheter:
– Började i hamnen när jag var sexton år när jag slutade på Herrhagsskolan 1966. Det var lätt att få jobb i hamnen, det var bara att gå dit så fick man jobb direkt. Det fanns en viss styrka som var fast anställda, sen var det andra som bara kom in då och då. Det kanske var 50 man ungefär, minns han.
Nån gång 1970 kom det en tysk båt som skulle ha plank. Det kom ner buntar med kran och vi fick sprätta upp paketen och sen plocka så det skulle bli helt fullt. Det tog fem dagar.
Det var kol och koks då också och Löfbergs kaffe hade båten Margareta. Den kunde inte angöra Inre hamnen innan det var färdigbyggt med kajplats där.
– Då var det kaffesäckar, och det var ett elände för de var ju välpackade också, 80-kilos. De låg löst men vi fick plocka dem på pallar, kanske tio-femton på varje. När det var varmt var det fruktansvärt hett.
– Nån gång 1970 kom det en tysk båt som skulle ha plank. Det kom ner buntar med kran och vi fick sprätta upp paketen och sen plocka så det skulle bli helt fullt. Det tog fem dagar. Sen var det koks eller briketter, det hade de bara tippat i båtarna. Det lossades med skopor, men det var fack och så som det kom in i och då måste det skottas ut så skopan kunde ta det. Ibland kunde man bli skickad till Skoghall till saltkajen där det var salt som skulle lossas, det var också löst och skulle skottas. Jag var där i olika perioder, det blev mera maskiner sen. När de byggde de stora magasinen för papper från Skoghall blev det mer truckar.
Jag kör truck, det är pappersrullar eller massabalar, container någon gång. Vi lastar alltså från lastbilar till magasin och sen till båt. Från fabrik till container, järnväg och mycket lastbilar.
Sjöfart med vind i seglen
I nutid arbetar Pär Brattström i hamnen sedan 28 år. Den största förändringen under den tiden säger han är datorernas intrång. Något skottande av koks eller salt sker inte nuförtiden.
– Jag kör truck, det är pappersrullar eller massabalar, container någon gång. Vi lastar alltså från lastbilar till magasin och sen till båt. Från fabrik till container, järnväg och mycket lastbilar.
I hamnen i Karlstad hanteras cirka 800 000 ton gods per år. Hamnen är i drift årets alla dagar inklusive helger, jul och påsk, dygnet runt. Sjöfarten på Vänern har ökat kraftigt på senare tid, det är främst timmer och virke som ökat. Sverige har Europas längsta kuststräcka och vår geografiska belägenhet gör att vårt land är starkt beroende av sjöfart.