Hoppa till huvudinnehållet

Mötet med W.A.S.P. - "Eat shit and fuck off"

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

NWT:s nöjesredaktör Carl Edlom minns ett möte med det amerikanska hårdrocksbandet W.A.S.P. från tiden då han arbetade i en skivaffär i Karlstad.

Utan att dra någon direkt uppmärksamhet till sig kommer Blackie Lawless fram till kassan och undrar lite försynt om vi möjligtvis har specialutgåvan, den med ett 3D-omslag, av "our new record 'Helldorado'".

Det är 1999 och han tar för givet att jag ska känna igen honom, vilket jag naturligtvis gör. Fast jag är van att se honom med blod runt munnen och med stirrande vansinnesblick. Nu är han en artig 40-plussare med rufsig lugg och stripigt hår.

Vi ses över disken på i skivaffären Rock's som låg på Drottninggatan i Karlstad, Blackie Lawless är morgonpigg efter att ha spelat på nattklubben Jäger ett stenkast bort kvällen innan. Han fingrar på cd:n, vinklar konvolutet mot ljuset så att helvetesbilen som pryder omslaget verkar röra på sig. Ler nöjt.

Albumet har varit ute knappt en vecka och rymmer macholåtar som "Don't Cry (Just Suck)", "Dirty Balls" och Saturday Night Cockfight". Här finns inga anthems i paritet med gruppens självbetitlade debutalbum från 1984, som bland annat innehöll hårdrocksklassikern "I Wanna Be Somebody". Men det är en habil samling hårdrockslåtar.

Blackie verkar inte vilja släppa taget om cd:n. Tittar sig lite omkring som om han för ett ögonblick funderar på att ta chansen och springa, slippa betala. Jag avbryter hans tankar med ett förslag. Jag mins att leveransen av "Helldorado"-plattorna kom med en affisch.

"Om du signerar den här affischen får du plattan", föreslår jag på lite knackig engelska. Oavsett musiksmak är det ju trots allt Blackie Lawless som står framför mig.

Han nickar ivrigt och textar "Rock & Roll To DEATH" följt av tre utropstecken. Sedan autografen i en passande, lätt aggressiv handstil.

Nu hörs ett klappande ljud från butikens ingång. Som om en häst travar in. Både jag och Blackie vänder huvudet mot entrén. En reslig man – måste vara runt två meter-strecket – glider in i butiken. Han trampar luft, som om han inte riktigt kan avgöra avståndet till marken. Stegen är höga. Han har shorts på sig, det här är – om minnet inte sviker mig – i slutet av maj, den typ av shorts som tennisspelare bar med bravur på 70-talet. Lite för korta i benen. Väl uppdragna ger de ett mindre smickrande intryck. Nedanför shortsen landar benen i ett par rejäla cowboyboots i ljust läder – där av det klappande ljudet – med långa skaft som nästan nuddar knäskålarna. Upptill en svart skinnpaj, klassiskt snitt. Solglasögon och ett blont yrväder till frisyr.

Det är Chris Holmes. Gitarristen.

Väl framme vid disken morsar vi på varandra och jag undrar om han också vill ha "Helldorado", den limiterade utgåvan med 3D-omslaget.

Han blir som förnärmad.

"Hell no dude", dundrar han.

"Listening to your own music, that's like sleeping with your sister, maaaan".

Men han fattar pennan, biter ihop läpparna och ler stolt när han är klar.

"Eat shit and fuck off, Chris Holmes '99"

Han räcker över pennan med ett flin och går mot vinylavdelningen i butiken.

Ytterligare två dudes kommer fram, det framgår snart att de också tillhör bandet. De tittar efter tuschpennan, ivriga att få bidra. Trummisen Stet Howland är beskedlig, nöjer sig med att rita ett par trumstockar bredvid sin autograf. Basisten Mike Duda klämmer till med ett "MOTHERFUCKER" – som för säkerhets skull – jämte sin autograf som han också skriver i versaler.

W.A.S.P. har spelat i Karlstad flera gånger sedan den där kvällen på Jäger. Nu är det dags igen. Jag chattar med en vän – som många gånger har fått höra storyn om gruppens besök på Rock's – och varken han eller jag är några direkta fans. Men som 70-talister kommer vi nog alltid att tycka att bandet står för något lite lockande och farligt. Han avslutar resonemanget med att konstatera: "Legend som kommer på fredag ändå, sen kan man tycka vad man vill om allt, men en legend".

Blackie Lawless i svåra smärtor: "Jag har gjort mitt bästa för att dölja det"

W.A.S.P. spelar på Nöjesfabriken den 21 april.

Artikeltaggar

Blackie LawlessButikerChris HolmesDrottninggatanHandelHerrhagenKändisarKarlstadKrönikorMike DudaMusikNattklubbarNöjeNöje/KulturNöjesfabrikenRockW.A.S.P.