Människor som reser på semesterresor till landet de nyligen flydde ifrån, tusentals personer som skall lämna landet men som ingen vet var de finns och så utvisningar som inte kan verkställas eftersom den berörda personen vägrar att samarbeta. Det är några exempel på den oreda som råder i dag.
I nättidskriften Kvartal (29/3) berättade Lars Åberg nyligen om en promemoria från Utrikesdepartementet, UD. Den är från förra året och beskriver hur tiotusentals personer under 2021 flög till länder som Irak, Iran, Somalia och Afghanistan.
Eftersom många längre resor görs med mellanlandningar, tittade man på till vilken flygplats bagaget hade checkats in. Men naturligtvis fångar en sådan undersökning inte upp alla resor. Den som reser till Syrien kanske flyger till Libanon och den som skall till Somalia kan landa i Kenya. Flyger man från Köpenhamn finns resan heller inte med i statistiken.
Det är ingen vild gissning att de flesta av dessa resor gjordes av personer som har sin härkomst i de länderna. Afghanistan och Somalia är länder som UD bestämt avråder från att resa till. Ändå köpte 3 000 personer flygbiljetter till Kabul och 10 000 personer reste till Mogadishu. Detta samtidigt som människor kom därifrån till Sverige och sökte asyl.
Om man har fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av att man anses ha skyddsskäl och alltså inte kan stanna kvar i sitt land, men sedan åker dit på semester – då kan det ifrågasättas huruvida det verkligen fanns en hotbild mot den personen till att börja med.
En annan artikel som väckte stor uppmärksamhet publicerades i Fokus (11/4). Där beskriver Henrik Sjögren situationen på Migrationsverkets förvar – de sex platser där personer sitter om man exempelvis bedömer att de tänker försöka gömma sig undan utvisningen.
En anställd vid Migrationsverket uppger till tidningen att ”vi släpper ut långt fler på gatan än vi utvisar”. Grundregeln är nämligen att förvarstiden inte får vara längre än ett år. Kan du under denna tid sätta käppar i hjulet för din utvisning får inte Migrationsverket hålla dig kvar.
Ett sätt att förhala processen är att ställa till bråk på flygplatsen. Då kommer personen nekas att flyga med planet och istället skjutsas tillbaka till förvaret. Ett annat är att strax innan transporten till Arlanda uppge ett nytt asylskäl – som att du är homosexuell och därför riskerar förföljelse. Då måste den saken utredas innan en utvisning kan verkställas. Under pandemin var det vanligt att vägra att ta covidtest, vilket omöjliggjorde hemresan.
I dag är drygt 9 000 personer efterlysta med ett beslut om utvisning och de flesta av dessa har aldrig ens passerat förvaret. De ingår i det skuggsamhälle som växer sig allt större.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) säger till Fokus (12/4) att regeringen vill ”införa särskilda center där asylsökande skall bo under hela processen i väntan på beslut”. Det är förmodligen nödvändigt. Det krävs även fungerande rutiner för att verkställa utvisningar i en stor omfattning. Det går att transportera många människor samtidigt mot deras vilja, se bara på hur amerikanska US Marshals jobbar med fångtransporter.
När människor söker asyl i Sverige skall vi alltid behandla dem med vänlighet och värdighet. Men vi får inte acceptera att personer uppenbart utnyttjar vår välvilja.