Vietnamkriget blev ett fiasko för USA och ledde till att landet efter år av brutal och aggressiv krigföring fick lämna Vietnam. ”USA ut ur Vietnam” var den kompromisslösa parollen som enade en upprörd opinion mot det vettlösa våldet. År 1973 stod det klart att ett litet land framgångsrikt kan försvara sin självständighet mot en stormakt.
Nu står vi åter med ett storkrig inför våra ögon, men denna gång är inte stormakten understödjare av en part i en intern konflikt. Nu handlar det om att krossa ett land, ett folk och en kultur för att omvandla och införliva det i imperiet.
Alla partier i vårt land, från vänster till höger, är eniga i sitt fördömande av Rysslands kriminella och brutala terrorkrig. Men till skillnad från 60-talets proteströrelse är nu linjen inte lika kompromisslös. Inte minst inom delar av vänstern börjar nu röster höjas för stopp av vapenleveranser och för behovet av förhandlingar.
Att i nuläget förhandla med Putin är ungefär lika galet som att den svenska polisen ska inleda förhandlingar och kompromissa med de kriminella för att få stopp på gängvåldet.
Ingen skulle komma på något så aningslöst, men när det gäller Ukraina finns det debattörer och tyckare som anser att det är en god idé att gå våldsverkarna till mötes.
Till de mest namnkunniga hör de före detta toppolitikerna Birger Schlaug och Gudrun Schyman och kulturprofilen Stina Oscarsson. Även den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, som länge visat förståelse för Putins världsbild, kritiserar västs militära stöd till Ukraina och förordar kompromisser, som till exempel territoriella eftergifter och diktering av Ukrainas säkerhetspolitik.
Det centrala och samtidigt mest anmärkningsvärda i dessa tankefigurer är att det är Ryssland och Väst (Nato) som, via förhandlingar och kompromisser och utan hänsyn till ukrainska folkets vilja, ska avgöra landets öde.
En översittaraktig och livsfarlig hållning för alla försvarare av folkrätt och staters oberoende. Det är också en fin present till Putin som via dessa ombud lyckas få ut sitt budskap och samtidigt slå in kilar i den opinion som stöder Ukrainas lagliga rätt till självförsvar.
Men det är även, och kanske framför allt, en fråga om moral. Det menar i alla fall den ukrainska journalisten och författaren Stanislav Asejev som efter 28 månader i ryskt tortyrfängelse skriver om sina fasansfulla upplevelser i ”Helvetet på Paradisgatan”.
Alldeles nyligen släppte Human Rights Watch ännu en rapport (SR, 13 april) som visar att Asejevs upplevelser inte är isolerade företeelser. Rapporten skildrar hur tillfångatagna soldater men även tusentals civila har förts till särskilt upprättade centra där de utsätts för grym och systematisk tortyr.
Det centrala för Asejev är just de fruktansvärda krigsbrott som Ryssland hela tiden gör sig skyldig till och han ställer den retoriska frågan om man kan ”…samtala med en part som just nu gör sig skyldig till allt detta?” (DN, 8 april).
Krångligare än så är det kanske inte.
Lars Lorinius