Kaos, rädsla och familjelycka: ”Folk sprang för sina liv”

En junidag 2001 förändrades livet för Victoria Rixer från Karlstad.

Hon är en av de medverkande i den bioaktuella filmen "På Hvitfeldtska bodde vi" som skildrar det som hände under den första dagen av Göteborgskravallerna.

En mörk händelse som samtidigt kom att bli början på något positivt.

Det är 2001 och USA:s president George W. Bush landar på Landvetter för att delta i EU:s toppmöte. Samtidigt inringas en skola i centrala Göteborg med containrar och ridande polis attackerar unga vuxna som bär rustningar gjorda av liggunderlag. Nästan 500 personer grips.

Mitt i det som kom att kallas Göteborgskravallerna fanns Victoria Rixer från Karlstad.

Nästa vecka är det biopremiär för en film som ger en bild av händelsen. Den heter "På Hvitfeldtska bodde vi" och är gjord av Nils Petter Löfstedt som själv var på plats den där junidagen 2001. Han var aspirerande fotograf, nyss fyllda 20. När polisen stormade Hvitfeldtska gymnasiet gömde han 15 rullar med svartvit film i en kastrull. Det är de fotografierna som ligger till grund för filmen.

– Jag och Nils Petter har följts åt under processen med filmen, börjar Victoria Rixer.

– Vi kom i kontakt efter att han lajkat en bild som jag hade lagt ut för flera år sedan och taggat "Göteborg 2021". Vi började skriva till varandra på Instagram och han berättade att han ville göra en film om det som hände på Hvitfeldtska. Jag hjälpte honom att identifiera några av dem som fastnat på hans bilder.

Hon medverkar i filmen och berättar om händelserna som kom att bli traumatiska för många. Victoria Rixer lämnade Karlstad efter åren på Tingvallagymnasiet och reste tillsammans med vänner till Göteborg från Stockholm. De bodde i hemmafixade husbilar som de parkerat på skolgården.

– Vi åkte som i en Mad Max-karavan till Göteborg, fortsätter hon och ler åt minnet.

Hvitfeldtska gymnasiet hade lånats ut av kommunen för att husera ungefär 500 tillresta från både Sverige och utlandet. De kom från olika organisationer och planerade seminarium och demonstrationer – det fanns tillstånd för detta och förberedelserna hade gjorts i en dialoggrupp med svensk polis och lokala politiker för att undvika konflikter.

– Jag var en del av den brokiga, globala rättviserörelsen, förklarar Victoria Rixer.

– Den bestod av olika grupper, nätverk och organisationer – miljöaktivister, fackföreningsfolk, feminister, anti-rasister och anti-fascister. Rörelsen stöttade även urfolk på olika platser i världen och jordlösa bönder i Brasilien bland annat. Vi var många som brukade samlas i samband med olika topp-möten runt om i världen för att protestera mot att de ekonomiska och politiska beslutsfattarna satte ekonomiska hänsyn framför planetens överlevnad och människors liv och hälsa.

Hon berättar att förberedelserna inför demonstrationerna pågick i månader med representanter från Göteborgs stad och polisen.

– Det handlade om handlingsutrymme, övernattningslokaler och så vidare. Det var så vi hamnade på Hvitfeldtska gymnasiet, det blev vår logi och vårt konferenscenter.

"Fanns ingen möjlighet till dialog”

När Victoria Rixer och hennes vänner vaknade upp på morgonen efter deras ankomst till skolan var situationen på skolområdet märkbart förändrad.

– Vi fick inte gå och köpa mjölk till frukostkaffet minns jag, vi var alla så förvånade. Polisen byggde en mur runt skolan med containrar. När vi vaknade var vi redan omringade och instängda. Av containrarna och rader av poliser med batonger, hjälmar och sköldar.

Hon berättar att de talespersoner som utsetts, både hos polisen och demonstranterna, tillkallades för att reda ut vad som pågick.

– Då fick vi veta att polischefen, Håkan Jaldung, dragit in dialogpolisernas mandat. Det fanns ingen möjlighet till dialog längre. Alla på skolan skulle gripas, utan någon förklaring till varför. Genom media fick vi veta att alla som befann sig på skolan misstänktes för att planera brott. Men vilka brott, vad det överhuvudtaget rörde sig om, framgick inte.

Efter några timmar hölls ett möte på skolgården där alla deltagarna – runt 500 personer – samlades.

– Tanken var att reda ut vad som hände och skaffa oss en gemensam bild av situationen. Vi bestämde att vi skulle försöka gå ut från skolan tillsammans.

Planen var att gå mot avspärrningen lugnt och stilla.

– De som gick längst fram hade gjort sköldar av madrasser och satt på sig hockeyhjälmar och skydd av liggunderlag. För vi räknade med att polisen skulle försöka slå oss.

Victoria Rixer och hennes kamrater tog plats i sina bussar för att kunna köra ut från skolgården efter de andra. Nu hade dag blivit tidig kväll.

– Jag såg hur folk tågade mot utgången, men plötsligt kom alla springandes tillbaka. Med ridande poliser efter sig. Det var i det här ögonblicket – när polisen stormade – som det blev klart för mig att det var en hotfull situation. Att allt skulle gå åt helvete.

Hon gömde sig i bussen och bevittnade vad som hände på skolgården.

– Folk sprang för sina liv. Många blev bitna av polishundar och slagna. Andra försökte mota bort polisen genom att kasta saker på dem. Bland annat stenar. Jag minns att jag ringde på min Nokia till min brorsa för att berätta var jag var om något hemskt skulle hända mig.

– Jag tappade all kontakt med mina kamrater, det fanns inte längre något sätt att ta hand om varandra. När det kom till närstrid på det sättet, blev det var och en för sig själv.

Dagen fram till stormningen beskriver hon som väldigt lugn, några holländare som var ansvariga för det mobila storköket som byggts upp på skolgården inför konferensdagarna försökte få maten att räcka till för de som befann sig innanför containermuren.

– Det fanns ingenting som tydde på att något brottsligt eller våldsamt planerades.

Efter polisens stormning greps Victoria Rixer och de andra och placerades i en polisbuss.

– De fick upp bakdörrarna på min buss och drog ut mig. Vi handfängslades med plastband och de flesta av oss fick sitta på bussen över natten och släpptes först dagen efter.

På samma buss hamnade även Emil Jensen, som senare blev artist.

– Emil gjorde så att stämningen på bussen blev väldigt god. Vi sjöng allsång och pratade. Ingen av oss hade ju gjort något, det fanns en trygghet i det och vi räknade med att snart bli släppta. Det var en tjej, hon var i 15-årsåldern, som väldigt ledsen. Vi försökte övertala polisen att hon skulle få ringa sin mamma.

När Victoria Rixer får frågan om hon kan se något i sammanhanget som skulle kunna ha planterat oron och brottsmisstanken som föranledde polisens agerande letar hon efter svar.

– Det är ju det som är så udda! Tidigare statsministern Ingvar Carlsson ledde en kommission på uppdrag av regeringen som gjorde en genomlysning av allt som hände. Inte ens då lyckades man klarlägga vad orsaken var, vilket har lett till fortsatta spekulationer.

Många spekulationer pekar mot en amerikansk inblandning.

– Kanske ville man inte att protesterna mot Bush skulle bli för tydliga. Men vi uppfattade det som en inskränkning av vår grundlagsfästade demonstrationsrätt. Polismästaren tror jag aldrig egentligen har gett sin bild av det som hände, men hans hållning i intervjuer efteråt har varit att polisen lyckades med sitt uppdrag – Bushs besök flöt på som det skulle och toppmötet kunde genomföras.

”Kanske kärlek, kanske tröst”

Totalt greps 459 personer på skolan. Bland dem fanns, utöver Victoria Rixer, Pär Plüschke. De var bekanta sedan tidigare och Pär hade tagit på sig en roll som mötesunderlättare på skolgården.

– Med megafon i hand fördelade han ordet så att alla som ville fick komma till tals.

Han uppfattades av polisen som en uppviglare.

– Vårt försök att lämna skolan kallades "våldsamt upplopp". Det behövdes en anstiftare till "upploppet" och polisen pekade ut Pär, berättar Victoria.

– Han fick sitta i en isoleringscell hela den sommaren, i 43 dygn, med fullständiga restriktioner.

Under dagarna i arrest skrev många uppmuntrande brev och vykort till Pär Plüschke. Ett av breven kom att få stora konsekvenser.

– Vi var många som skrev i solidaritet, men mitt brev var det enda som nådde Pär utan att det sprättats och blivit läst av kriminalvården. Och därför blev det speciellt för honom.

Själva brevet beskriver hon som ordinärt.

– "Håll ut så går vi på Gröna Lund när du kommer ut!" Det var på den nivån. Han sökte upp mig när han släpptes fri. Det hände samtidigt som jag hade födelsedagsfest, fyllde 26, och vi inledde en kort historia som kanske var kärlek, kanske tröst, det är svårt att säga för tiden efter händelsen i Göteborg var svår. Många var traumatiserade, vi med.

Victoria blev gravid.

– Vi visste redan då att vi inte skulle leva tillsammans som ett kärlekspar. Men genom händelserna hade vi blivit ett slags livskamrater och vi bestämde att barnet skulle få komma och att vi skulle uppfostra det i en kamratfamilj. Vilket vi gjorde. I dag är Mio 20 år.

Pär Plüschke blev till slut frikänd på samtliga åtalspunkter. Med åren kom Victoria att se Göteborgskravallerna som startpunkt för det som i dag är hennes familj.

– Ur allt det mörka i själva händelsen kom något ljust. För mig personligen. Det mesta som vi kämpade för i Göteborg – miljön och anti-militariseringen i EU till exempel – har vi misslyckats totalt med, konstaterar hon krasst.

– Men för mig tar hopplösheten aldrig över, kanske just på grund av att mitt i det där historiska övergreppet – det var första gången polis sköt mot demonstranter sedan Ådalen 1931 – så fick jag en familj.

Hur vill du beskriva ditt engagemang i dag?

– Oförändrat, fast det sker i andra forum. Jag har alltid varit ett slags hockeymorsa som jobbat för att skapa mötesplatser för människor. Jag bakar bullar, skriver och gör poddar. Frilansar bland annat för Sveriges Radio. Och sommartid driver jag kulturkaféet Torpet i Orhem utanför Skarpnäck.

Berätta om dina tankar när du fick se Nils Petter Löfstedts film.

– Jag hoppas att den inte bara ska ses av min generation, utan att även ungdomar ser den. Många unga känner hopplöshet idag, inte minst inför klimatfrågan. Och de som vågar stå upp mot fossilkapitalet, nazist- och fascistgrupper blir uthängda på sociala medier och på nazisternas sajter och utsatta för hot och hat. För unga kan det kännas hopplöst att påverka saker politiskt. Jag vill att de ska se att det var många i deras föräldrageneration som försökte ingripa i den händelseutveckling som vi i dag ser som oundviklig. Jag hoppas filmen kan ge hopp.

"På Hvitfeldtska bodde vi" har biopremiär den 21 april. Den 3 maj kommer filmen att visas på Nöjesfabriken i Karlstad där Victoria Rixer deltar i ett panelsamtal efter visningen.