Hon har bevakat Italien under tre decennier och beskriver journalistik som beroendeframkallande.
Nu är Kristina Kappelin stationerad på Capri, som intendent på Villa San Michele.
Varje söndag försvinner Kristina Kappelin från radarn. Hon lämnar mobilen hemma, struntar i mejlen och promenerar till havet. Vid fyren Punta Carena på ön Capri finns en liten strandbar, med god mat och utsikt över Neapelbukten. Där återfinner Kristina Kappelin lugnet.
– Jag simmar fram och tillbaka, nästan som i trance. Jag behöver en dag av total återhämtning, men sedan är jag på banan igen.
Jag minns hur jag gick runt i trädgården och tänkte att det måste vara ett fantastiskt jobb att vara chef här.
De flesta känner henne som utrikeskorrespondenten med det personliga tilltalet, som i nästan 30 år rapporterade från Italien. Men sedan sex år tillbaka arbetar hon som intendent på kulturinstitutet Villa San Michele, som uppfördes av livläkaren och författaren Axel Munthe i slutet av 1800-talet. Han var, liksom Kristina Kappelin, en vagabond och en drömmare.
– När jag besökte Villa San Michele första gången var jag 14 år gammal och på semester med familjen. Jag minns hur jag gick runt i trädgården och tänkte att det måste vara ett fantastiskt jobb att vara chef här. Och nu är jag det.
Förälskad i Italien
Axel Munthe finns fortfarande kvar i öns kollektiva medvetande och historierna om livläkaren som vårdade öns sjuka utan att ta betalt, är många. En del av berättelserna om honom är sanna, andra är uppdiktade.
– Om jag har något gemensamt med Munthe är det att drömma och att försöka förverkliga mina drömmar, i stort och smått, säger Kristina Kappelin.
Alla vägar bär till Rom, sägs det, och för Kappelins del stämmer det precis.
Redan som barn blev hon stormförälskad i Italien.
– Som så många andra kommer jag från en familj som ständigt längtade dit. Landet, med dess rika historia och kultur, fascinerade mig.
När hon många år senare läste på journalisthögskolan började hon fantisera om att arbeta i Italien. Hon fick ett stipendium för att studera i Bologna, fast besluten om att sedan etablera sig som korrespondent i Rom.
– Det gick rätt knackigt i början. Men det lossnade när jag gick upp och presenterade mig på varenda svensk redaktion. När jag nu tittar i backspegeln har jag haft ett väldigt roligt arbetsliv som journalist.
Utrikeskorrespondent
Som utrikeskorrespondent för SVT har hon rapporterat om alltifrån Napolis första ligaseger 1987 till Silvio Berlusconis väg till makten.
– Italien brukar ibland kallas Europas politiska laboratorium och många skeenden har börjat här för att sedan spridas över världen. Berlusconi är ett sådant exempel, en man från näringslivet som snabbt klättrade i politiken. Trump i USA är ju samma typ av figur.
Hon minns också när Italien var värd för fotbolls-VM 1990. Hon var utskickad för att träffa Kameruns fotbollslag, haffade spelaren Jean-Claude Pagal och ställde säkert ganska banala frågor om fotboll. Men han svarade inte utan började i stället prata om Kristina Kappelins vackra vrister.
Fakta
Kristina Kappelin
Fyller: 65 år den 13 april.
Gör: Intendent för Villa San Michele.
Aktuell: Skriver en krönika i månaden för Sydsvenskan.
Bor: På Capri i Italien.
Familj: Dottern Julia.
Om att fylla 65: ”Jag tycker idén om att '70 är det nya 50' är lite fånig, men samtidigt behöver man inte stoppa strumpor eller laga marmelad bara för att man har fyllt 65. Jag vill fortsätta jobba ett tag till och har aldrig varit fixerad vid ålder.”
Så firar hon födelsedagen: ”Jag kommer att fira på något sätt under året, men vet inte riktigt hur än.”
På fritiden: ”Jag promenerar mycket, läser och sjunger gärna. Då och då tar jag båten över till Neapel – en fantastisk stad, med operahus, konstgallerier och härlig mat.”
Bästa Italientipset: ”Res från Milano till Palermo och se landets kontraster. Campania och Puglia är också väldigt vackra områden.”
Saknar med Sverige: ”Mina vänner och min familj. Komiskt nog bor min dotter just nu i Sverige. Jag saknar också mitt lilla hus på Österlen. Och i matväg? Svensk ostkaka.”
– Jag minns att han sa ”jag behöver kärlek, jag kan bara tänka på dig”. När jag kom hem med materialet hade jag inga tankar på att sända det och kände mig ärligt talat rätt generad. Men redaktionen övertalade mig och det blev en ”snackis”. I efterhand tycker jag att det hela är rätt lustigt.
Skriva mer
Som intendent på Villa San Michele har hon fullt upp, men visst kan hon ändå sakna nyhetspulsen och journalistiken.
– Att jobba som journalist är beroendeframkallande och jag kan absolut tänka mig att göra lite reportage i framtiden.
Överlag kan hon se sig själv skriva mer.
– Jag skulle gärna skriva skönlitterärt, även om det är det svåraste som finns. Men det är en dröm – och drömmar ska man ta på allvar.