Sverige nominerar tillsammans med Norge fäbodbruket till Unescos lista över immateriellt kulturarv, detta meddelade nyligen kulturdepartementet i ett pressmeddelande (23/3). Det är ett välkommet initiativ. Fäbodkulturen rymmer så mycket historia, hantverk och traditioner som är värt att bevara.
Fäboddriften har anor till åtminstone medeltiden och har varit utbredd i större delen av norra Sverige. Till fäbodvallen, eller sätern som den har kallats i Värmland, flyttade man på sommaren med djuren så att de skulle få beta i skogen eller på fjället, samtidigt som det på åkermarken kring byn kunde odlas grödor som fick växa ifred. Det var kvinnor och barn som på detta sätt fick i uppdrag att gå vall med djuren och då naturligtvis även göra smör och ost av mjölken. Arbetet med djuren och livet i de enkla timmerstugorna kunde vara både slitsamt, ensamt och farligt.
Öppnar man en svensk visbok finns det ofta gott om vallvisor som mer eller mindre verklighetstroget skildrar denna tillvaro. Limu limu lima samt Tula hem och tula vall är två välkända sånger. En annan är Kling klang klockan slår – där letar ett barn efter en försvunnen ko på fjället och björkarna blir en påminnelse om den aga som väntar till kvällen. Det minner om en annan tids syn på barnuppfostran, men också om hur barn fick arbeta och ta ett stort ansvar när de vaktade de djur som var så viktiga för familjens överlevnad.
För att skrämma rovdjur samt locka på boskapen, nyttjades musikinstrument som näverlur och kohorn. De användes också för kommunikation mellan människor. Och även utan instrument klingade toner över nejden när den så säregna rösttekniken kulning användes för att göra sig hörd på långt håll. Allt detta är nu omistliga delar av vårt folkmusikaliska arv.
I dag finns ett par hundra aktiva fäbodar i Sverige där man bedriver något slags småskaligt jordbruk. Många av dessa är öppna för turister att besöka, i Värmland finns exempelvis Ransbysätern och Kårebolssätern.
Skall fäboden leva vidare som en verksamhet, inte bara som byggnader, krävs att det finns människor som kan förvalta kunskaperna och traditionerna och föra dem vidare till kommande generationer. Men i det moderna Sverige med våra myndigheter och regelverk, hamnar de levande fäbodarna lätt i kläm. Tin Gumuns på Karl Tövåsens fäbod i Dalarna blev rikskänd när hon tog strid mot Skatteverkets krav på elektroniskt kassaregister – på fäboden fanns nämligen ingen el. Men även sådant som regler kring livsmedelshygien kan skapa krångel.
I en tid när vi blir alltmer medvetna om betydelsen av en hög svensk självförsörjningsgrad för livsmedel, är det värt att komma ihåg att all matproduktion drar ett viktigt strå till stacken. Men därutöver är det naturligtvis ett tillräckligt gott skäl att vilja värna sätern för att vårda det kulturarv som hör till den.
Fäbodväsendet är en påminnelse om hur Sverige fram tills nyligen nästan helt och hållet var ett bondesamhälle där svälten aldrig var längre bort än en dålig skörd. Det är en berättelse om starka kvinnor och modiga barn som genom sitt slit var med och lade grunden för vårt välstånd. Ett fortsatt aktivt brukande låter oss förnimma en tid som är så nära och samtidigt så fjärran. Därför är sätern mer än bara ett idylliskt utflyktsmål en vacker sommardag.