Adam, 37 och Emil, 41 om att vara med på förlossningen: ”Från hundra till noll”

Emil Arnell tycker att situationen för partnern i förlossningsrummet har förändrats till det bättre de senaste tio åren.

Adam Fryke slogs av hur förlossningsrummet gick från högintensivt till ett stilla lugn och en tystnad.

– Det var en ganska jobbig upplevelse faktiskt, att se en människa som man älskar ha så ont, säger Adam Fryke.

Varje år föds cirka 2500 barn i Värmland. I åtta delar kommer du få ta del av några mammor och pappors förlossningsberättelser. Du får bland annat läsa om planerad hemförlossning, hur det är att kämpa med förlossningsrädsla och upplevelser av kejsarsnitt. Även en doula, barnmorskor och politiker kommer till tals om förlossningar i Värmland.

Del 7: Min förlossning: Papporna om att vara med som stöd under förlossningen

För fem år sedan kom Adam Frykes första barn, Valde till världen.

– Jag satt beredd med telefonen en månad innan, redo att kasta oss iväg. Jag var nervös. Det blev en väldigt lång period av anspänning, säger Adam Fryke.

Månaden innan förlossningen präglades av förberedelser för det förstfödda barnet.

– Jag kommer inte ihåg så himla mycket innan förlossningen, jag tror att jag var i någon form av chock. Det var så mycket som hände, säger Adam Fryke.

Det var på juldagen 2017 som Maria, Adams frus, värkar satt igång.

– Bara att få komma in i förlossningsrummet... det var en väldigt speciell känsla.

Värkarna var hanterbara när Adam och Maria kom in till förlossningen på Centralsjukhuset i Karlstad och stämningen var god.

– Vi satt och käkade godis. Hade det lite gött och emellanåt kom det någon värk. Jag stöttade där jag kunde, gav lite massage.

Ett dygn passerade och Marias värkar intensifierades. Adam kände maktlöshet över att se Maria ha så ont.

– Jag upplevde att Maria hade jätteont och jag upplevde det som att jag inte kunde göra så mycket. Hon gick in väldigt mycket i sig själv också. Speciellt några timmar innan han kom ut, säger Adam Fryke.

Barnmorskorna hjälpte till och gav Adam råd hur han kunde hjälpa Maria.

– Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, vad jag skulle göra. Jag upplevde mig som väldigt osäker.

Den 27 december fick Valde bråttom ut. När Maria, som satt på en medicinboll, reste sig kom Valde och barnmorskan fick fånga honom i luften.

– Han kom lite smått chockartat. Till och med barnmorskorna vart lite förvånad.

Från en intensiv period av värkarbete blev det alldeles lugnt i förlossningsrummet.

– Det var så märkbart när han kom. Det blev jättelugnt och jag upplevde det som tyst. Förutom lite barnskrik. Jag fick en väldig lättnadskänsla. Det gick från hundra till noll, det var helt oväntat att det blev så lugnt.

Adam fick klippa navelsträngen.

– Det är kanske konstigt att säga, men jag upplevde det inte som något speciellt. Det var inga obehagskänslor och det tror jag beror på att barnmorskorna var så lugna och trygga.

Var du nervös när du skulle hålla barnet för första gången?

– Det kändes ganska naturligt.

Under förlossningen tyckte Adam att barnmorskorna var lugna och trygga, trots att han upplevde att det fanns en underton av att de hade mycket att göra.

– Vi kände aldrig att barnmorskorna var stressade. De kändes så sjukt professionella. De var väldigt förklarande framförallt för Maria, säger Adam Fryke.

Kände du dig åsidosatt under förlossningen?

– Ja och det kanske kan låta lite själviskt att säga att man blir åsidosatt, men det kanske ska vara så? Det är trots allt inte jag som ska föda ett barn.

Vad skulle du vilja skicka med andra som ska bli föräldrar för första gången?

– Att ta tillvara på stunden, säger Adam Fryke.

Emil Arnell om den traumatiska förlossningen

Emil Arnells andra barn, Ture, föddes 15 december 2022. Inför förlossningen gick Emil och sambon Elin Jernberg kursen Föda utan rädsla.

– Vi var egentligen inte rädda för förlossningen. Min drivkraft var att vi skulle bli ett starkare team. Jag skulle nog våga sträcka mig så långt som till att säga att kursen, till allra högsta grad, riktade sig mot partnern.

Kursen hjälpte Emil att bli mer närvarande som partner och mer aktiv i det fysiska partnerstödet.

– Att som stödperson åka till förlossningen som ett blankt blad och tro att det på något vis löser sig tror jag kan bli ganska tufft. Det är väldigt värdefullt och stärkande att känna att man har varit en del av förlossningen.

Det beräknade förlossningsdatumet kom och gick, Elin gick två veckor över tiden.

Det var en tisdagsmorgon när paret åkte in till förlossningen för igångsättning. En ballongkateter lades in i livmodern för att hjälpa livmodertappen att öppna sig.

Ballongkatetern satt inne i 24 timmar, vilket är max tiden för hur länge en ballongkateter får sitta inne.

– Det hände väl egentligen inte så mycket under den tiden, det kändes lugnt. Vi sov, vi åt och hade det ganska soft, säger Emil.

Morgonen därpå konstaterades små framsteg, men eftersom man fortfarande inte nått förlossningens aktiva fas behövdes ytterligare hjälp på vägen. Barnmorskan tog hål på fosterhinnorna för att vattnet skulle gå.

Värkarna satt igång ganska direkt och Elin fick det värkstimulerande droppet oxytocin.

– Elin fick täta och smärtsamma värkar. Vi tänkte att förlossningen närmade sig.

Kvällen och natten passerade och inget barn kom.

– Det var kraftiga värkar under väldigt många timmar och Elin var jättesliten. Livmodern öppnade sig inte, det hände liksom ingenting. Det kändes som att hon bara öppnat sig några millimeter efter ett dygn. Ska vi vara här i en vecka? Det kändes lite tröstlöst.

På torsdagsmorgonen föreslog läkarna att barnet skulle förlösas med hjälp av en sugklocka.

– Elin hade skrivit i sitt förlossningsbrev att hon helst inte ville bli förlöst med sugklocka, men Elins livmoder var mer eller mindre slut kan man säga. Det fanns inte så mycket mer att ge.

Förlossningen med sugklockan gick bra. Ture kom ut och mådde bra.

Då var det dags för Elin att krysta ut moderkakan. Elin fick värkstimulerande, men moderkakan lossnade inte.

Barnmorskorna försökte få moderkakan att lossna manuellt, efter en stund släppte den delvis. Bakom moderkakan sitter tre kärl, varav två är artärer. När moderkakan släppte och livmodern inte drog ihop sig orsakade det en häftig, öppen blödning.

– Då började det mer eller mindre forsa ut blod. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag stod ju bara och tittade på.

Barnmorskorna tryckte på ett akutlarm och förlossningsrummet fylldes med akutpersonal.

– Dörrarna for upp och på 20 sekunder var rummet fullt av folk. De rullade ut Elin omgående. Jag fick Ture i famnen. Läkaren vände sig om i farten och sa att jag inte behövde oroa mig.

Emil Arnell knäppte upp skjortan och la Ture på sitt bara bröst och väntade.

– Någon kom förbi och frågade hur jag mådde.

Efter någon timme kom besked att Elin opererats och att det gått bra.

– Jag hade inte sovit på väldigt många timmar. Sinnet funkade inte riktigt som det skulle, man blir ganska koko. Jag var avtrubbad och förstod inte riktigt vad som hänt.

På uppvaket fick Emil träffa Elin.

– Elin hann förlora två liter blod på några minuter. Läkaren hade fått göra aortakompression på Elin.

Paret flyttade till BB och där fick Elin blodtransfusioner. Elin var väldigt tagen de två första dygnen och Emil fick ta det fulla ansvaret för Ture.

– Man tänker kanske inte på att sin partner kanske inte kommer vara kapabel att hjälpa till med barnet direkt efter förlossningen.

Emil Arnell vill skicka med andra blivande föräldrar att prata igenom dels hur kommunikation med anhöriga ska gå till, dels hur man ska agera om något avviker.

– Partnern blir automatiskt någon form av kommunikationscentral. Det kan vara bra att bestämma att partnern ringer eller sms:ar en släkting med uppdateringar, så får den personen sedan föra nyheterna vidare. Man har varken tid eller ork att sitta och ringa runt till alla.

Det var sju år sedan Emil Arnells dotter Svea föddes. Emil upplever att sjukvården blivit bättre på att inkludera partnern/stödpersonen under både graviditet och förlossning.

– Jag upplever att det läggs stor vikt vid den medföljandes mående och att man är duktig på att fånga upp och inkludera partnern i vad som sker. I många lägen känner man sig helt maktlös och då kan det vara viktigt att få stöttning även i de bitarna.

Emil är väldigt tacksam för sjukvården.

– Förlossning är en väldigt häftig och omvälvande upplevelse. Jag känner en stor ödmjukhet och tilltro till det omhändertagande och den proffsighet vi upplevde före under och efter vår förlossning, säger Emil Arnell.

Läs också: