Linnéa Olausson från Karlstad lider av smärttillståndet vaginism.
När hon blev gravid visste hon att förlossningen skulle bli svår och hon blev rädd för att föda vaginalt.
Därför blev Linnéa beviljad planerat kejsarsnitt.
– Jag behövde inte gå runt med den där otroliga oron och paniken över vad som komma skall. Min barnmorska var helt fantastisk, hon såg mig.
Varje år föds cirka 2500 barn i Värmland. I åtta delar kommer du få ta del av några mammor och pappors förlossningsberättelser. Du får bland annat läsa om planerad hemförlossning, hur det är att kämpa med förlossningsrädsla och upplevelser av kejsarsnitt. Även en doula, barnmorskor och politiker kommer till tals om förlossningar i Värmland.
Del 4: Min förlossning: Linnéas vaginism gjorde henne förlossningsrädd: ”Ibland är kejsarsnitt den enda vägen”
29-åriga Linnéa Olausson lider av vaginism, ett smärttillstånd i underlivet som innebär att musklerna kring slidan krampar när du försöker föra in något. Ibland kan det räcka med tanken på att något ska föras in i slidan för att musklerna ska krampa.
– Redan när jag var 12 upptäckte jag att jag hade svårt att använda tampong. När jag skulle på mitt första cellprov var det väldigt dramatiskt när barnmorskan skulle använda de ganska stora verktygen.
Jag var inställd på att jag skulle föda vaginalt och att jag bara får överleva. När hon föreslog kejsarsnitt så var det verkligen som att 300 kilogram bara lättade från mina axlar.
Även sex har varit svårt för Linnéa och när hon blev gravid insåg hon att förlossningen skulle bli besvärlig.
– Jag var egentligen inte rädd för förlossningsskador eller smärtan i sig. Det som var otrevligt för mig var att om någon skulle komma in och känna hur öppen jag var, om de skulle bli tvungna att sätta in en ballong eller dra ut moderkakan. Det var så mycket saker som jag bara ”oh fan, det kommer jag aldrig göra”.
Linnéas barnmorska bedömde att förlossningen skulle kunna bli traumatisk och föreslog att hon skulle föda med planerat kejsarsnitt.
– Jag var inställd på att jag skulle föda vaginalt och att jag bara får överleva. När hon föreslog kejsarsnitt så var det verkligen som att 300 kilogram bara lättade från mina axlar.
När Linnéa var i vecka 20, ungefär halvvägs in i graviditeten, skickade barnmorskan en remiss till Viktoriamottagningen, en mottagning som tar hand om förlossningsrädda, på Centralsjukhuset i Karlstad.
Förlossningsrädsla
Många känner oro inför en förlossning. En del är rädda. För några är rädslan så stark att den påverkar hela tillvaron. Graviditeten blir något negativt. En del kanske inte alls vågar vara gravida.
Källa: 1177
Där fick Linnéa träffa en barnmorska för ett så kallat Viktoriasamtal:
– Då var jag också lite uppladdad för att man har hört mycket historier om att man måste slåss för att få kejsarsnitt. Så jag var nog ganska nervös.
Men när Linnéa väl kom dit berättade barnmorskan att hon på inget sätt var där för att övertala henne att föda vaginalt.
– Tanken var att vi skulle prata igenom processen. Vad som kunde ske och hur det kunde gå. Vi pratade om olika scenarion, till exempel vad som händer om vattnet går innan mitt planerade snitt och att någon då skulle behöva känna hur öppen jag var.
Efter Viktoriasamtalet fick Linnéa träffa en läkare som fattade beslutet om planerat kejsarsnitt.
– Under hela processen upplevde jag verkligen att jag blev lyssnad på och att mina behov var i centrum. Det var väldigt skönt och fint, tyckte jag.
Linnéa poängterar att kejsarsnitt inte ska ses som en enkel förlossning.
– Jag har enorm respekt för ett kejsarsnitt. Det är ju en jättestor operation, med risker. Det som har stört mig lite är att kejsarsnitt ses som den lätta vägen. Det är en ganska lång läkeperiod efteråt om man jämför med att föda vaginalt. Men för mig, det fanns inget annat. För den paniken jag kan få, den hade ingen i förlossningsrummet kunnat hantera. Ibland är kejsarsnitt den enda vägen.
Jag har en väldigt positiv upplevelse av hela processen kring min förlossningsrädsla och mitt kejsarsnitt.
Så kom dagen, 2 juni 2022, då det var dags att föda med kejsarsnitt.
– Det var en väldigt konstig grej. Känslan var lite som att jag skulle åka till förskolan och hämta mitt barn. Jag hade ett klockslag, så det var väldigt konstigt att gå och lägga sig dagen innan.
Linnéa och hennes sambo Andreas åkte in till operationscentrum.
De fick en nummerlapp. Skrevs in. De bytte om till operationskläder.
– Sen fick vi vänta ganska länge för de hade någon rond av något slag.
Linnéa rullades in i en sal.
– Det som jag var mest nervös över var sticket i ryggen, men det gick bra. De satte lite nålar. Jag fick bedövning och sen fick jag lägga mig ner.
Under kejsarsnittet hade Linnéa kontakt med narkosläkaren som fanns vid hennes sida.
– När jag kände något gjorde de något åt det. När jag ville något gjorde de det direkt. Gynpersonalen som opererar är bakom skynket så man har inte så mycket kontakt med kirurgen, men de var fantastiska allihop. Det var väldigt positiv stämning.
När Alve togs ut fick sambon Andreas klippa navelsträngen.
– Från det att jag la mig ner till att Alve var ute kändes som två minuter. Det gick jättefort.
Linnéa åkte till uppvaket, där bedövningen fick släppa under uppsikt. Därefter fick den lilla familjen komma till BB.
– Jag har en väldigt positiv upplevelse av hela processen kring min förlossningsrädsla och mitt kejsarsnitt.