Lars Bäckvall (1858–1935) växte upp i ett torp i Transtrand i Dalby. Han utbildade sig till arkitekt, men så småningom gick all hans tid åt till forskning om norra Värmland. Hans handskrivna resultat på över 32 volymer i folioformat finns på Nordiska museet.
Från en forskningsresa till norra Värmland något före 1920 följer här korta utdrag av hans noteringar:
29/7 - 2/8 arbetade jag, skrev och forskade i Dalby sockens arkiv [Prästgården i Ransby]. Dalby socken har arkivbyggnad, byggd av tegel med golv av betong och innertak av betong på järnbockar. Fönster mot söder med järngaller, järndörr. Storlek omkring 4x4 m. Järnkamin. Det var ganska fuktigt därinne.
3/8 På middag i Håkesstugan i Ransby hos Per Larsson från Munkebol och hans fru. Gäster änkefru rektorskan Wikander sjuksköterska (ger en kurs i sjukvård där). Skollärarinnan Nyman härstammade från Norra Ny sn och en fröken Landström.
Strandås är en av de vackraste gårdarna i Dalby. Hela 1/8-hemmanet, som förr var delat i tvänne gårdar, äger nu W. Edgren. Framför byggnaden står en ek, den nordligaste av det slaget i Värmland.
Om Ransby skans (1645–46) meddelade A Fröman, att den har legat söderut från färjstället, så nära älven, att den kommer bra nära älvvattnet, vill jag minnas han sade.
Storbacken, Larsgatan i Transtrand, Kvarnbackarna vid Likån voro svåra backar, men ett intet emot Skanshedbackarna. Jag gick vägen, dvs den gamla landsvägen över Skansheden, och det är helt enkelt en ordentlig bergsbestigning. På alla dessa tre ställen gjordes ny väg 69–70. Det vägarbetet var igångsatt som nödhjälpsarbete efter nödåret som följde på 1867 års dåliga skörd.
[Om den bottenlösa tjärnen och Branäsberget:] … De äldre som nu leva säga att i deras barndom var det en rätt stor tjärnhåla (vattensamling). Till denna tjärn hör sagan om den bottenlösa sjön.
Dalby kyrka. Kyrkogården ovårdad. Orgeln ljöd rent och väl. En och annan hade huvudkläde. På kvinnosidan sutto endast kvinnor men på manssidan en och annan kvinna bland männen.
Å myrmarkerna på Branäsberget väster om den högsta höjden äro stora odlingar. Till dessa har sand förts från en ej långt därifrån belägen sandås. De gödas med konstgödning och giva rikliga höskördar eller havreskörd som skördas grön till foder. Liknande odlingar förekomma numera mycket i Dalby.
Dalby kyrka. Kyrkogården ovårdad. Orgeln ljöd rent och väl. En och annan hade huvudkläde. På kvinnosidan sutto endast kvinnor men på manssidan en och annan kvinna bland männen. Barnen gingo fram till h. nattvard, därför var mycket folk i kyrkan denna dag.
I tornet voro uppställda stora travar av järnkors. Församlingen hade nämligen beslutat på kyrkostämma, att den som icke vårdade sin grav skulle graven jämnas och korset borttagas.
Kyrkogården har icke varit och är ännu icke kartlagd och var de döda varit begravda, därom finnes ingen anteckning.
Det hela är ett sorgligt och bedrövligt kapitel i Dalby sockens historia. Dels därföre att de som nu leva så litet vårda sig om att vilja hedra sina förfäder. Men icke stort bättre att församlingen fattar ett sådant beslut och låter det gå i verkställighet.
På kyrkogården står dock ett kors, en gravvård av järn som fått stå kvar. Det är klockaren Jan Tybergs.
Kring denna kyrkogård var förr i tiden en kyrkobalk [en sorts mur men av trä], timrad, två väggar med tak över och brädbeklädd. Ett posthus vid östra sidan mot landsvägen och ett å västra sidan, vardera 8 alnar i fyrkant.
Tuppen på tornet saknade stjärt. Den har fallit av. Någon hade skjutit till måls på tuppen och hade gått genom stjärten --- Väl skjutet men oanständigt.
Kyrkan ter sig vacker till sina former både ut- och invändigt, men är svag till sin konstruktion. Frågan om hennes reparation eller rivande för att ersättas med en ny är nu aktuell. [Ny kyrka invigdes 1928]
Reveterad ut- och invändigt å väggarna och panelat innertak. Tornet numera täckt med galvaniserad plåt. Kyrkan med dito plåt av zink som ännu är kvar från täckningen som gjordes 59–61.
Tuppen på tornet saknade stjärt. Den har fallit av. Någon hade skjutit till måls på tuppen och hade gått genom stjärten --- Väl skjutet men oanständigt. --- Ena armen på korset på tornet var även nedfallen.
Att Lill-Markusgården i Transtrand rivits och blivit ersatt med en modern byggnad förändrar hela utseendet på byn. Lill-Markus brukade tala om att hans gård aldrig skulle bliva bolagsgård, och nu har inträffat att den gården först såldes åt bolag.
I Långav står den gamla Håggården kvar. Dess öde är att rivas.
Långamon. Det skall rivas och skolhus byggas på platsen. [Skola byggdes efter Bäckvalls ritning och togs i bruk 1920.] Vid mon var en liten humlegård. Även ovan sjön såg man några humlegårdar.
Att Lill-Markusgården i Transtrand rivits och blivit ersatt med en modern byggnad förändrar hela utseendet på byn. Lill-Markus brukade tala om att hans gård aldrig skulle bliva bolagsgård, och nu har inträffat att den gården först såldes åt bolag. Månne icke Markus vänder sig i sin grav, gör han det ej, så nog hade han skäl därtill.
I Likenäs är Olagården (gamla byggningen som i bottenvåningen bestod av stuga, förstuga, kåve och nösstuga) riven. Dörrar och dörrgåtor i den byggnaden samt dörrfoder var ett vackert snickeri – ligger i mitt minne. Nu är ny mangårdsbyggnad, om man numera skall så benämna – byggd öster om den gamla gården, ej så väl belägen.
Ola Per Amundssons byggnad är för flera år sedan nedbrunnen, och byggnaden från Rya ditflyttad i stället. Gamla byggnaden i Skruvgården är borta och en ny uppbyggd.
Den gamla kyrkogården på Lillheden i Likenäs, där Likenäs kyrka, eller som hon sista tiden kallades Likenäs capell, byggdes omkring 1640 och revs omkring 1730, är beväxt med tallskog. Några märken efter kyrka eller kyrkobalken finns ej kvar.
En liten bäck söder om Nirsgården i Persby. Söder om denna bäck, vid Staffabacken, nedom vägen står en mycket stor björk, 75 – 90 tvärmått vid roten taget i två riktningar.
I Backa är IOGT-hus och missionshus. Herrgården i Likenäs är sig lik. Strax norr därom har Erik Pollack byggt en nätt och vacker byggnad. [Eriksberg?]
Sågen i Persbybäcken förfallen, delar av verket borta. Taket delvis nedfallet. En pärthyvel under sågen förfallen.
En liten bäck söder om Nirsgården i Persby. Söder om denna bäck, vid Staffabacken, nedom vägen står en mycket stor björk, 75 – 90 tvärmått vid roten taget i två riktningar. Där vid denna björk är en kista full med penningar nedgrävd.
Vid Stommens kyrka besågs platsen där kyrkogården och kyrkan varit belägen. Men den platsen rinner älven över, upplyste Bengt Bengtsson, ägaren till Nedre Svabacken. Av de gamla som han hörde hade han hört talas om att ben kommit fram i älvbrottet.
I Nedergården finnes en gammal byggnad. Halfvard, nu 70-årig, som alltid bott där, förmenade att den är 2 à 300 år gammal.
Stugan i Övre Svabacken. Taklaget var som nytt. Även var stugan något påbyggd så att hon är högre nu än då hon beboddes. Efter Jacob Bengtssons beskrivning var innertaket av bräder spikat under åsarna lutande på båda sidor och plant i mitten mellan de två översta åsarna. Detta tak skurades till storhelgerna. Kring de genom stugan i längdriktning liggande fria åsar ”brukade vi pojkar göra kast”, eljest lades brödspett och annat på dem. Höjden på stugan var så pass att en säng med taksäng kunde stå intill väggen. Den är timrad med ”lafthugg” på ena sidan av stocken.
Stugan i Nedre Svabacken, som skall vara byggd av Bengt Jacobsson Bergenhem, har ursprungligen bestått av stuga, förstuga, kammare nöstuga. Så är den nu men fast den är till sitt inre gammal är den ej som den ursprungligen var. För 50 år sedan verkställdes en omfattande renovering. Då togs målningarna bort som sutto på väggarna målade på dess träpanelningar och dels vill jag minnas att ägaren sade på väv. Av dessa finns nu endast en målad dörr kvar.