Året är 1889. Paul Gaugain har varit på besök hos vännen Vincent van Gogh, och har nu återvänt till den lilla franska byn Tremalo, nära staden Pont-Aven. I den lilla bykyrkan hänger ett anspråkslöst krucifix, som inspirerar honom till konstverket Le Christ jaune – Den gule Kristus.
I bilden har Gaugain lyft ut krucifixet ur kyrkan. Nu är krucifixet istället placerat mot en bakgrund av den omkringliggande landsbygden i området. Det är höst, och färgerna är intensiva och tydliga. Gaugain låter i bilden Kristus dö för människorna i 1800-talets Frankrike, för helt vanliga människor i Pont-Aven. Kvinnorna runt korset, som är samlade i from bön, är klädda i traditionella dräkter från Breton. I bakgrunden ser vi en bonde som fortsätter med sitt vardagsslit. Och där, mitt i vardagsslitet, mitt i livet, placerar Gaugain Jesu korsfästelse. Men det är inte bara för dessa som Kristus dör. Bilden är så konstruerad att du och jag också ställs direkt framför Kristi korsfästelse. Kristus dör för människorna i Pont-Avon år 1889. Men han korsfästs också idag, för dig och mig. Vi står i bilden direkt framför den korsfäste Kristus.
Kritiken lät inte vänta på sig. Pisarro, den välkände konstnären och impressionisten som Gaugain dessutom såg upp till, sågade honom med fotknölarna: ”Vad jag finner motbjudande med Gaugain är hur han helt bortser från nutida filosofi … som ju är anti-mystisk. Detta gör att problemet är allvarligt. Gaugain är en bakåtsträvare.” Den gule Kristus som hänger där i dåtidens franska landskap framstår mycket riktigt som just en mystisk vision. De fromma kvinnorna i bön tillhör mycket riktigt det gamla samhället. Människor som många bildade i samtiden såg ner på. Det gamla och förlegade. Gaugain vilade också på många sätt i en traditionell syn på tro och tradition, och såg upp till de enkla människorna på landsbygden i Pont-Avon. Där tron och Gud på ett mystiskt sätt genomsyrar tillvaron. I ett brev han skrev vid tiden för konstverket står det: ”Ett barns tårar har också ett värde, och ändå rymmer de inte speciellt mycket av världslig vishet”. På så sätt var bilden central för Gaugain. Den sa något om honom.
Det är därför ingen tillfällighet att bilden dyker upp igen, något år senare, när Gaugain ska göra ett självporträtt. I självporträttet låter han Den gule Kristus synas tydligt i bakgrunden. Budskapet är påtagligt: jag står för min bild, jag står för min tolkning, den är en del av mig, oavsett vad kritikerna säger. Notera att bilden är spegelvänd; där Jesus lutar sig åt vänster i originalet, lutar den åt höger i självporträttet. Även här anar vi förmodligen en twist, riktad mot kritikerna: tillvaron är mer mystik, mer komplex – mer spegelvänd – än vad ni tror. Vi anar också en koppling till Paulus välkända ord: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte”. Vi människor tror att vi förstår så mycket, att vi kan förklara så mycket. Men hur mycket förstår vi av tillvaron – egentligen?
Gaugain skulle fortsätta att sätta in Kristus i vanliga människors vardagssituationer livet igenom. Hans budskap med Den gule Kristus är lika tydligt i dag som det var 1889: Kristus dör – och uppstår – för oss i dag.
På Svenska kyrkan Karlstads stifts webbsida finns en inspelning där Västanå Teater tolkar påskens berättelser ur Barnens bästa bibel. Se den i påsk!