Marie Johanssons lillebror föddes med en CP-skada efter att han fått syrebrist vid förlossningen.
Händelsen satte sina spår, Marie blev förlossningsrädd och vågade inte skaffa barn.
Tills hon började bearbeta rädslan med en barnmorska.
Varje år föds cirka 2500 barn i Värmland. I åtta delar kommer du få ta del av några mammor och pappors förlossningsberättelser. Du får bland annat läsa om planerad hemförlossning, hur det är att kämpa med förlossningsrädsla och upplevelser av kejsarsnitt. Även en doula, barnmorskor och politiker kommer till tals om förlossningar i Värmland.
Del 2: Min förlossning: Förlossningsrädda Marie övervann sin rädsla
Det var aldrig självklart för 33-åriga Marie Johansson, i Forshaga, att hon skulle skaffa barn.
När Marie var sju år föddes hennes lillebror Anton med en CP-skada.
Sent i graviditeten drabbades Maries mamma av moderkaksavlossning, det är när moderkakan lossnar under graviditeten, normalt ska den lossna efter att barnet fötts.
– Vi bodde en bit utanför Grums, vi hade sex kilometer till närmsta bensinmack, så det tog ett tag innan ambulansen kom fram.
På väg in till Centralsjukhuset i Karlstad, där Anton skulle förlösas med akut kejsarsnitt hann Anton få syrebrist och fick följaktligen en CP-skada.
– Anton sitter i rullstol, kan inte uttrycka sig verbalt och har epilepsi. Men han kommunicerar på sitt sätt. Vi har haft assistenter runt oss sedan han var två år.
Åren gick och Marie, som egentligen visste att hon ville ha barn, kunde inte tänka sig att skaffa barn eftersom hon var förlossningsrädd.
– Jag har alltid varit rädd för att få barn. Just för att jag vet att allt var bra med Anton från början, men sen kan det hända så himla mycket med en förlossning.
Förlossningsrädsla
Många känner oro inför en förlossning. En del är rädda. För några är rädslan så stark att den påverkar hela tillvaron. Graviditeten blir något negativt. En del kanske inte alls vågar vara gravida.
Källa: 1177
Det var först när hon började bearbeta sin rädsla med barnmorskan Mia, en vän till familjen, som hon bestämde sig för att försöka bli gravid.
– Hon visste vad som hänt min mamma och min lillebror. Hon var väldigt stöttande och berättade att det som hände Anton var maximal otur. Hon peppade mig till att våga skaffa barn.
Marie, som då bodde på Herrhagen i Karlstad, kände trygghet i att hon hade nära till förlossningen och blev gravid.
– Jag sa ”jag flyttar inte härifrån förrän barnet är fött”. Jag skulle ha nära till sjukhuset. För det visste jag att mamma och pappa inte hade haft.
För att få hjälp med förlossningsrädslan fick Marie en förfrågan att gå till Viktoriamottagningen, en mottagning som tar hand om förlossningsrädda, på Centralsjukhuset (CSK) i Karlstad.
Men Marie tackade nej.
– Jag var rädd att jag skulle gå dit och bli ännu räddare. Dessutom hade jag en bra graviditet, utan problem. Det gjorde att jag kände mig ganska trygg, ju längre jag gick, desto lugnare blev jag.
Men förlossningsbrevet, där gravida skriver ner sina förväntningar till vårdpersonalen, blev viktigt för Marie.
I brevet skrev barnmorskan Mia om Antons förlossning och att Marie var rädd att bli hemskickad.
– Jag var orolig för hur snabbt vi skulle få hjälp. Jag visste ju att det handlade om tid för Anton. Var jag på plats på CSK så visste jag att jag kan få rätt hjälp.
Runt klockan 09.00 den 17 december 2016 gick vattnet och Marie åkte in till sjukhuset.
– Jag hade inte speciellt ont, men barnmorskorna såg i mitt förlossningsbrev att jag var rädd för att bli hemskickad, så de ordnade ett rum till mig.
Jag tror att det gör jättestor skillnad för en förlossningsrädd att ha samma barnmorska hela vägen.
Sju timmar senare, klockan 16.20, föddes Signe.
Tack vare barnmorskan Mia hade Marie övervunnit sin förlossningsrädsla och fem år senare blev Marie gravid igen.
– Mia hade bytt vårdcentral från Åttkanten i Karlstad till Vålberg. Så jag bytte till Vålberg och tog mig dit för att fortsätta gå hos Mia.
Den 25 juli 2020 kom William till världen på tre timmar.
– Han hade navelsträngen två varv runt halsen och var alldeles blå. Det var en erfaren barnmorska som förlöste mig. Hon fick snabbt av honom navelsträngen. Barnmorskan Elisabeth, som hon hette, var helt magisk.
Vad var det då som gjorde att du kände att du blev nöjd med dina förlossningar?
– Dels tror jag att Mia hade varit så förberedande. Hon har själv jobbat på förlossningen och berättade mycket. Ju mer hon berättade, ju tryggare kände jag mig. Det är jätteviktigt att få en bra barnmorska. Förlossningsbrevet var också jätteviktigt, jag kände inte att det var några diskussioner när vi kom in.
Om Marie fick välja hade hon velat att barnmorskan Mia även var med under förlossningen.
– Mia jobbar inte med förlossning längre, men jag tror att det gör jättestor skillnad för en förlossningsrädd att ha samma barnmorska hela vägen.
Nu vill Marie ha ett tredje barn.
– Mina föräldrar brukar ju skratta och säga ”du ville ju inte ens ha barn, det är helt otroligt att du vill ha tre nu”.