Replik: Liberalerna gillar valfrihet, välstånd, miljö och rättvisa

Att människor får bo var de vill, vilket för de flesta är en självklar rättighet, skapar mer segregation än vad friskolor, skriver Anton Sjöstedt.

Svar till Anders Andersson (NWT 27/3).

Jag ska inte replikera på läraren Anders Anderssons kritik av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Dessa partier får svara för sig själva. Däremot vill jag replikera för Liberalernas del.

När friskolereformen och skolpengen kom 1992 var det viktiga att skapa valfrihet i syfte att stärka individer, både vårdnadshavare och barnen själva. Tack vare friskolereformen är det inte längre enbart politiker och tjänstepersoner som bestämmer vilken skola barn är tvungna att gå i och det finns numera alternativ till de kommunala skolorna. Vårdnadshavare och barn kan dessutom bo där de vill och fortfarande välja skola.

Liberala partier ser frihet som överordnat jämlikhet medan socialistiska partier ser jämlikhet som överordnat frihet. Det är en ideologisk skillnad sedan gammalt. Liberaler gläds åt att Sverige har lägre fattigdom än de flesta andra länder i Europa samt åt att fattigdomen krymper i landet, även om klyftorna ökar. Liberaler bekämpar fattigdom medan socialister bekämpar rikedom.

Andersson gör ett fel när han pekar enbart på friskolereformen som boven i segregationsdramat. De flesta barn går fortfarande i kommunala skolor nära sina hem. Att människor får bo var de vill, vilket för de flesta är en självklar rättighet, skapar mer segregation än vad friskolor gör enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Cirka 16 procent av alla elever i grundskola och 30 procent av alla elever i gymnasieskola går i friskola. I tidningen Skolvärlden (ersatt av Vi Lärare) skrevs artikeln ”S-topparna öppnade dörren för friskolor”. I artikeln redogörs för hur Socialdemokraterna var partiet som öppnade för marknadsskolan. Kommunaliseringen, som klubbades igenom 1989 med skolminister Göran Persson (S) i spetsen, slog likvärdigheten i spillror. Helt plötsligt var det kommunernas resurser och intresse, inte statens skolbudget, som avgjorde enskilda skolors kvalitet.

Andersson anklagar moderata politiker för att skapa vinstdrivande friskolekoncerner i stället för att ”gynna landsbygdsskolor och alternativ pedagogik”, men vilka var det som 1997 höjde bidragen till friskolor till samma nivå som de kommunala skolorna samt skärpte kraven så att mindre skolor slogs ut och koncernerna blev kvar? Det var de rödgröna med skolminister Ylva Johansson (S tidigare V) i spetsen. Socialdemokraternas kommunalisering och höjda skolpeng till friskolorna pekas bland annat ut som skyldiga i SVT:s satiriska dokumentärserie ”Vem mördade skolan?”.

Avslutningsvis är Liberalerna regeringens socialliberala och gröna ankare. Skolminister Lotta Edholm (L) har gett besked om att hon förutsätter att det ska bli mindre ersättning för friskoleföretagen, eftersom det kommunala skolväsendet har högre kostnader. Det är rättvisa!

Det finns inget parti som ogillar kommunaliseringen mer eller som gillar statlig skola mer än Liberalerna. För övrigt har klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) aviserat och i Tidöavtalet står det att ”Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös”.

Anton Sjöstedt (L)

Kommunpolitiker och lärare, Arvika