Författaren och journalisten Herman Lindqvist har ägnat livet åt världen. Tidvis har det varit farofyllt.
– Jag har haft turen att överleva bombardemang och beskjutning.
Det är lätt att tänka att Herman Lindqvist har fullt upp och kanske inte har tid att svara på intervjuförfrågningar. Men efter bara några timmar ber han att få frågorna på mejl, för att därefter svara ”utförligt och omedelbums”.
Herman Lindqvist har haft världen som arbetsplats hela sitt liv. Nu är han bosatt i Warszawa och trivs bra i Polens huvudstad.
Redan som tioåring ville jag ut i världen och berätta om det. Jag fick aldrig nog, utan ville bara se mer, lära mer och resa mer.
Han har bott i elva länder, i tre världsdelar och som utrikeskorrespondent har han rapporterat från minst hundra länder. Faktum är att han bott längre tid utomlands än i Sverige.
– Redan som tioåring ville jag ut i världen och berätta om det. Jag fick aldrig nog, utan ville bara se mer, lära mer och resa mer. Det bästa jag vet är att komma in i ett nytt land, förstå det och lära känna dess historia, seder, bruk och språk.
Han började som utrikeskorrespondent på Aftonbladet och avverkade sedan i princip alla stora svenska medier. Hans liv ritades upp efter krigens karta: En dotter föddes i Beirut, en annan i Tokyo. Familjen flyttade runt över världen och barnen gick i skola i Kairo, Hongkong, Bangkok, Paris och Madrid.
Han har rapporterat från 26 krigszoner och menar att han har haft tur på fältet.
– Jag överlevde ”the killing fields” i Kambodja, inbördeskriget i Beirut, beskjutning på nära håll i Vietnam och Jordanien, indiskt flyganfall i Bangladesh och nigerianskt luftvärn vid landning i Biafra. Min tolk sköts i huvudet och dog i mina armar i Libanon.
I dag ges ofta samtalsstöd till korrespondenter som rapporterar från krig.
– På min tid fanns inga terapeuter eller krisgrupper. Man fick prata med en förstående hustru eller kollegor. För mig var det läkande att komma hem till familj, barn, hund och hus. Normaliteten fanns alltid i närheten, eftersom familjen var med mig.
Hur ofta var du rädd?
– Man kan känna skräck under vissa ögonblick, som efter häftiga plötsliga explosioner alldeles i närheten, men så går det över och kvar finns en kraftig adrenalinskjuts som gör en otroligt närvarande, upprymd, vaken och alert.
Herman Lindqvist kommer från en släkt av betydande namn. Farfar, också han döpt till Herman Lindqvist, grundade LO 1898, var ordförande för fackföreningen i 20 år och därefter talman i andra kammaren. Morfar Leon Larsson var pionjär inom arbetarrörelsen, en anarkist som kallades ”Hatets sångare”.
Han tror att släktens historia format honom – och överlag är Herman Lindqvist road av att blicka bakåt. Intresset för historia har varit med sedan barnsben och 1990 undrade Norstedts förlag om han ville skriva Sveriges historia.
– Det kändes helt naturligt för jag kanske visste mer om världen än någon som bara suttit och vänt blad i ett arkiv. Verkligheten är ofta mycket bättre, mer spännande och mer fascinerande än påhittade historier i romaner och filmer.
Historieintresset banade också väg för en oväntad riktning. Under en period var han nämligen kronprinsessan Victorias privatlärare.
– Det var hon själv som bad mig att komma och tala historia med henne. Hon påminde mig om sin dyslexi, men berättade att det talade orden gick rakt in. Vi träffades regelbundet under tre års tid i ett arbetsrum på slottet. Vi pratade historia men också mycket annat, om media, livet och kärleken. Allt avslutades med att hon kom hem till oss i Paris, vi drack champagne och åt ostron på La Coupole.
Hur var hon som elev?
– Mycket intresserad och nyfiken. Hon ville veta mer hela tiden. Hon antecknade flitigt och ställde många frågor.
Fakta
Herman Lindqvist
Fyller: 80 år den 1 april.
Bor: I en modern trerummare i Warszawa.
Familj: Hustrun Liliana Komorowska. Tre barn från tidigare äktenskap, fyra bonusbarn och fyra barnbarn.
Gör: Författare och journalist.
Aktuell: I juni kommer boken ”Varför just han? Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid” (Albert Bonniers Förlag).
Om att fylla 80: ”Redan? Trodde aldrig jag skulle leva så länge.”
Så firar han födelsedagen: ”Med familj, släkt och vänner och med buller och brak i Stockholm.”
Gör gärna på fritiden: ”Njuter av livet med min älskade, läser, skriver, ser på konst, opera, teater, reser. Äter och dricker gott.”
Saknar med Sverige: ”Svenskt lösgodis, helst inmundigat en solig dag i en tjärad träeka när man hör kluckandet mot båtens sidor.”
Saknar inte med Sverige: ”Den trånga åsiktskorridoren, bristen på civilkurage, konflikträdslan, snålheten och missunnsamheten.”
I dag har han en viss kontakt med kungahuset, men inte mer än så. Kanske räcker tiden inte riktigt till. I början av juni kommer hans 69:e bok ut, som handlar om Gustav Vasas tid vid makten. Bok 70 och 71 är redan på gång.
Hemma i trerummaren i Warszawa står också radion ständigt på – kriget i Ukraina engagerar starkt.
– Vi följer kriget i lokal media i stort sett timme för timme. Vi deltar i demonstrationer och pratar med folk. Min fru Liliana var med och mötte den första vågen av flyktingar på centralstationen i Warszawa. Jag bredde smörgåsar. Vi fortsätter att stödja och hjälpa så gott vi kan.
Vad längtar du efter?
– Att få vara med och fira segern i Kiev.
Karin Herou/TT