De delar helt en världsbild där allt är riggat till USA:s fördel och där de båda länderna motarbetas på varje punkt och stoppas från att nå framgång, skriver Daniel Persson.
Kinas roll har diskuterats ända sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina för ett drygt år sedan. Från början fanns naivt hoppfulla förväntningar på att generalsekreterare Xi Jinping skulle kunna tala Rysslands president Vladimir Putin till rätta.
Någon sådan vilja fanns dock aldrig i Peking som från första början har understött den ryska propagandan om att kriget är Natos fel och att Ukraina måste rensas på nazister. I år har dock debatten handlat alltmer om huruvida Kina står i begrepp att aktivt hjälpa Ryssland att vinna kriget. Alldeles för ofta avfärdas möjligheten med att Kina inte har något som helst intresse av detta. Något som helt enkelt inte är sant.
Det finns huvudsakligen tre skäl till varför Kina skulle välja att stödja Ryssland. Det första handlar om historia och geopolitik. Kineserna kan sin historia och tar den på ytterst stort allvar. De vet att hoten mot Kina traditionellt har kommit från norr. Man har också mer närtida erfarenhet av dåliga relationer med Sovjet, något man inte längtar tillbaka till. Kina har fullt upp att projicera sin makt i praktiskt taget alla andra riktningar.
Likafullt är det uppenbart även i Kina att kriget inte går Rysslands väg. En ny mobilisering skulle riskera att underminera Putins position ytterligare och en förlust skulle rent av kunna bli hans slut. Och ingen vet vad som skulle hända efteråt. Sådan osäkerhet, som nästan bara kan sluta sämre än relationen man har med Putin i dag, vill Kina inte ha.
Det andra skälet handlar om vänskapsband och nostalgi. Det sägs ofta att det är ensamt på toppen och såväl Xi som Putin lär ha svårt att hitta särskilt många som förstår deras situation. Men deras relation går bortom konveniens. Av allt att döma tycker de båda ledarna riktigt bra om varandra.
Xi är så långt ifrån en känslomässig ledare man kan komma. Han talar aldrig om känslor eller vänner – utom när det gäller Putin. Honom har Xi kallat sin bästa vän vid flera tillfällen. De är de två världsledare som har setts flest gånger, omkring 40. När de ses har de nästan alltid långa informella möten på tu man hand utöver de officiella mötena.
Och varför skulle de inte gilla varandra? De delar helt en världsbild där allt är riggat till USA:s fördel och där de båda länderna motarbetas på varje punkt och stoppas från att nå framgång bara för att man vill ta över andra länder, begå folkmord och förtrycka sina egna folk. Båda anser sig också historiskt utvalda att återupprätta sina imperiers forna glans. För Putin innebär det att ta Ukraina, till att börja med. För Xis del handlar det främst om att lägga under sig Taiwan.
Xi har även en långvarig respekt och beundran för Sovjetunionen. Hans far, Xi Zhongxun, var en av revolutionärerna som slogs tillsammans med Mao. Efter revolutionen skickades han till Sovjet för att studera deras tunga industri och han fick då en djup respekt för det sovjetiska systemet som även verkar ha förts över till hans då väldigt unge son.
Xi Jinpings förhållande till Ryssland har känslomässiga drag. 2017 presenterade generalsekreterarens alma mater, Tsinghua University School of Economics and Management, en rapport om ryska ekonomin. Slutsatsen var att den saknade framtid och att det saknades skäl att fördjupa relationen. Xi ska ha sammanfattat sin inställning till rapporten genom anteckningen ”nonsens” på förstasidan.
Det tredje skälet är den egna krigsplaneringen. Kina vill ta över Taiwan. Xi har bestämt sig för att bli den som gör det. Taiwaneserna har av begripliga skäl inget intresse av detta. Kina kommer att behöva starta ett krig för att åstadkomma det. Taiwan är dock inte bara demokratiskt och fredligt utan även en ö och som sådan svår att invadera. USA har länge hotat att försvara Taiwan även om man inte har rakt ut lovat det. Men inte heller det är någon enkel historia.
Och för varje dag som Rysslands krig i Ukraina pågår kostar det enorma summor för inte bara Ukraina utan även dem som stödjer landet. Och det handlar inte bara om pengar. Det gäller även förmåga och vilja. De militära töms sakta – eller riktigt snabbt i vissa fall – och redan nu kan man se spår av krigströtthet hos befolkningarna i flera av Ukrainas stödländer.
Det är på inget sätt självklart att Kina kommer att ingripa i kriget på Rysslands sida. Men det saknas verkligen inte skäl för det.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren