Stefan Lindqvist gav sig ut i världen – tog med sig Munkfors och skogen

Skogens lugn och dofter, men också dess skuggor och kusligheter var viktiga när Stefan Lindqvist växte upp i Munkfors.

Idag bor han i Stockholm, men skogens mystik är fortfarande nära i hans akvareller och träskulpturer. Nu bjuder han in till naturkontakt på galleriet Konst i Karlstad.

Konstnären Stefan Lindqvist har sina rötter i Munkfors – och de är starka, viktiga och högst närvarande i hans konst.

– Den där målningen heter ”Sommaren länge sen alldeles nyss” och det skulle kunna sammanfatta vad det handlar om. Som professionell konstnär håller man på med något under många år och kommer tillbaka till samma saker och är ofrånkomligen väldigt påverkad av sin uppväxt, säger han.

”Ett och annat stämjärn”

Rötterna syns både i akvarellmålningarna som visar skogar och tjärnar i Munkforstrakten och i träskulpturerna som släpper lös skogens hemliga väsen.

– De är plockade ur de här skogarna, säger han när han visar trädstammarna där han väckt upp skogsrån ur trädens inre, med handkraft.

– Det här är gjort med vanlig Morakniv och sandpapper och ett och annat stämjärn. Och yxa! Men absolut inga maskiner, det skulle intressera mig att göra dem med maskiner, säger han.

”Ville därifrån”

Han bor i Stockholm och har sin ateljé i Gubbängen, men är ofta tillbaka i Munkfors. Han har familj kvar där så han har hållit kontakt genom alla år.

Idag ser han kvaliteter i det lilla brukssamhället, som han nog inte riktigt såg som ung.

– Jag ville ju därifrån, så fort som möjligt!

Han tog sig mycket riktigt bort och ut i världen. Via Kyrkerud blev det Konsthögskolan i Stockholm och i Stockholm blev han kvar.

Har du nån längtan efter att flytta tillbaka nu?

– På nåt sätt har man ju det, men det kan ju lika gärna vara en längtan till barndomen. Det kan vara en romantisk längtan tillbaka, för man kommer ju ihåg de rosaskimrande somrarna med sol och bad!

Två sidor av skogen

Han uppskattar fortfarande det han gillade med skogen under uppväxten. Han berättar om lockelsen i ”lugnet, doften och en alldeles speciell tystnad”, men också om suget från den andra sidan av skogen, en lite kuslig känsla där fantasin skapade figurer i skuggorna.

– Det var ju också lite otäckt. Det är något allmängiltigt i det, som människa ser man om man reflekterar litegrann, att allting har två sidor. Jag har extremt svårt i mitt skapande att bestämma mig för att ”så här är det”. För så fort jag gjort det finns det en annan sida också.

I konsten utforskar han båda sidorna och även genom sin bruntonade färgskala ger han landskapen en annan känsla än den rakt realistiska. Men nog bor det en naturromantiker i honom – eller?

– Det kan man ju knappast förneka! Det är klart att det finns där, säger han.

Vad betyder skogen för dig?

– Skogen är mitt råmaterial som jag jobbar med. I mitt skapande som det ser ut här och nu är det skogen jag plockar allting ur. Det blir ett slags metafor också för en massa andra saker. Livet och döden!