Minsta motståndets lag får inte hantera integrationen av nyanlända in i det svenska samhället. Man kan vara kravställande samtidigt som man är snäll. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa. Det är snarare tvärtom. Att strunta i tydliga regler leder i förlängningen till att integrationen försvåras.
Uppdrag Gransknings fyrdelade reportage om korankravallerna i Örebro, Linköping och Norrköping har med rätta kritiserats från många håll. Glappet mellan de bilder vi får se och det narrativ som förmedlas av speakerröster och intervjuare är så pass stort att det rymmer kritiska och motiverade frågor om både SVT och integrationen.
När någon väljer en kriminell livsstil är det ett misslyckande för samhället. Debatten om vad som orsakar detta val är polariserad bortom dumhetens gräns. Det är inte antingen socioekonomi eller kultur som orsakar valet – orsaken befinner sig på ett spektrum mellan dessa. Alla som har det tufft ekonomiskt blir inte brottslingar lika lite som att alla som är uppväxta i en specifik kultur blir det.
Det finns riskfaktorer på gruppnivå. Kön, kultur, familjeförhållanden, grupptillhörighet, kognitiv förmåga och ekonomiska förutsättningar spelar alla in i hur stor risken är att du kommer ha kontakt med rättsväsendet under ditt liv. Skillnaden i hur man ser på detta återspeglas också i hur man vill åtgärda problemen. Ena sidan skriker efter hårdare tag och får till svar att vi måste jobba förebyggande för att stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen.
Ingen av dessa två åtgärder kan på egen hand åtgärda problemet vi måste klara av att göra bägge. Den skötsamma majoriteten som inget hellre vill än att göra rätt för sig, gå till jobbet och leva ett liv i fred och frihet kan inte på egen hand stävja brottsligheten i sina bostadsområden. De behöver hjälp för att vända trenden.
De som begår brott måste lagföras och är du inte svensk medborgare har du försuttit din rätt att vistas i landet. Att i efterhand, när brottet är begånget och dom har fallit, argumentera mot ett utvisningsbeslut är en för enkel ursäkt för att inte ta ansvar för sitt agerande.
Finns det skäl till att man inte vill skickas tillbaka till sitt ursprungsland måste detta vägas in innan man kastar sten på polisen. Men för att detta skall ske måste vi statuera exempel och genomföra utvisningarna av de som tidigare gett sig på ordningsmakten. Detta kommer skicka otvetydiga signaler om vilken regelbok det är som nu gäller.
Besluten om detta fattas från områden långt utanför de utanförskapsområden där konsekvenserna av besluten först märks. När vi inte klarar av att upprätthålla lag och ordning är det inte de som tagit besluten som gör uppgiften omöjlig för Polisen som får ta konsekvenserna.
Notan skickas vidare till de som inget hellre vill än att göra rätt för sig, bli självförsörjande och se sina barn växa upp i en tryggare miljö än den man flytt från.