Hade en fantastiskt fin stund när jag var på ”Aida” i Karlstad. Jag höll inte med nån av recensenterna – trots att alla tyckte helt olika – men både före och efter föreställningen kom det fram en hel drös av paranta damer och ville diskutera vad jag skriver i NWT.
Det gillade jag ju.
Man är ju ingen Hanna Hellquist direkt, som avskyr uppmärksamheten från folk som orkar läsa en.
Det var en sak som gladde mig extra mycket. Det var de kvinnor som läst mina sparsmakade rader om den nya boken ”Färskt vatten till blommorna”, av den franska författaren Valérie Perrin.
– Tack för tipset Arnell! skrek en dam i sina bästa år och hennes unge make höll med.
– Verkligen tack. En helt underbar bok!
Det gladde mig att folk brytt sig om tipset och boken – och att de köpt den eller lånat den på bibblan eller lyssnat på ljudboken.
Jag visste att de skulle bli rikligt belönade. Det hade ju jag blivit.
Men sen gjorde jag som jag brukar; läste rikstidningarnas kultursidor och då fattade jag till slut att de blivit helt omöjliga att läsa.
Valérie Perrins mästerverk hade ju knappt blivit recenserad nånstans.
Och en annan underbar ny bok som jag just läst har heller knappt blivit recenserad. ”Det sista konstverket” av Sofia Lundberg. Den är djup, smart och tar upp den eviga frågan om det övergivna barnet – precis som Valérie Perrin gör det. Sofia är stor i världen – men inte i Babel, om man säger. Och inte på kultursidorna. Inte fin nog kanske.
Ett exempel till:
En kompis till mig har skrivit en bok om att drabbas av långtidscovid. Hon heter Annah Björk och vi har gjort en förfärlig massa avsnitt ihop av vår podd ”Haverikommissionen” som handlar om musik. Popmusik. Och sånt. I december för två år sen var det slut. Annah blev sjuk.
Nu har hon skrivit en bok om det. Orkar jobba kanske tio minuter om dagen. Hög feber. Varje dag.
Boken är väldigt bra. Bland annat för att Annah inte gör sig bättre eller storsintare än hon är. Hon ljuger inte. Hon säger sanningen – om sjukdomen och om sina egna reaktioner på sjukdomen.
Dagens Nyheters recension av boken var en katastrof. Det som recenseras är Annah själv. Inte boken. Hade inte Annah avslöjat allt det som skaver hade säkert recensenten skrivit att det var en viktig och fin bok. Kanske – recensenter är lite svårförutsägbara; tro mig, jag har varit sån själv. Jag vet…
Recensenten här heter Aase Berg och har själv skrivit två böcker som jag vill minnas att jag gillade skarpt. ”En uppblåst liten fittas memoarer” var den ena. Den var vansinnigt bra.
Här har hon dock förblindats av sin uppenbara avsky för Annah Björk som person. Ungefär som när Linda Skugge häromåret skrev sin katastrofala recension av Kristina Sandbergs fina bok om sin cancer. Linda tyckte alldeles uppenbarligen att Sandberg gnällde för mycket på sin sjukdom medan Linda minsann hade sin egen, minst lika jobbiga, sjukdom att brottas med.
Lindas recension borde inte publicerats. Men herregud, det var ju Expressen. I en kvällis kan man tillåta sig vara lite rock’n’roll eller pajas. (Jag vet, jag skrev själv en recension en gång av en operasångare som jag beskrev som att han lät som om han var bajsnödig. Den borde kanske inte heller publicerats…)
Men Aase Bergs recension publicerades i DN. En tidning som man vill kunna ta på allvar. Artikeln borde inte publicerats. Den var genant.
Men hela litteraturen är ju faktiskt i gungning. Svårt sälja böcker nu. Svårt recensera. Svårt att s k r i v a böcker nu.
Bortsett för några få välsignade författare.
Läste en intervju med Leif och Caroline Grimwalker – också i DN. Reportaget är ett kvalificerat Hemma-Hos hos Clark Olofsson i Arvika. Leif skriver just nu en ny memoarbok om Clark. Man anar förskott. 100 000. Man anar ny tv-serie. 1,5 millar för den förra. Man anar snabba puckar.
En memoarbok till om Clark, alltså. Som om inte den förra räckte.
Som om inte tv-serien räckte.
Artikeln tar sin avstamp vid tågstationen i Arvika och Lars köper med sig hämtmat till Clark från ”syltan La Vita”.
Ren poesi. Schnitzel med pommes. Fine dining à la Arvika. Fast Clark gillar inte pommes, muttrar han. Lägenheten är full av tomma starkölsburkar. 10,2 procent. Fine drinking. Aska på golvet. Såriga gubb-ben. Röja lite, innan de kan sätta sig ner och fortsätta arbetet på boken som ska heta ”Skit på dig.”
Läser förstummad.
Grimwalkers böcker får inga recensioner. Skiter väl de i. Eller jo, en fick de, som de minns utantill. Men, som krimrapparen Yasin säger på sitt nya album:
"Fina recensioner har väl aldrig gjort livet här lättare för nån".
Veckans text
Yasin skriver mer bra på sitt nya album:
”Men de kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser / Vet du vad? / Om jag lyckas ta mig två stationer härifrån så är jag glad / Det är det, det är vad det är, igår jag fick en shoutout ifrån Hasse Aro på TV3 / Så du vet, rap är ingen konst, det ba rap…”