Fotboll i Nordvärmland före NFF

Med tilltagande ålder vill det gärna bli att man gör jämförelser med hur det var förr. Mycket var bättre, annat var sämre men framför allt har mycket förändrats.

I dag finns ett enda fotbollslag i norra delen av Värmland – Nordvärmlands FF. Men vilket lag! Ingen sextiotalsungdom kunde ha drömt om att det skulle spelas division tvåfotboll i Sysslebäck och Ambjörby en bit in på 2000-talet. Det var på den tiden stort när något av lagen lyckades kämpa sig upp från division sju till sexan.

En stor nackdel som följd av utflyttningen från bygden är ju att det i vår moderna tid knappt spelas någon fotboll bland de yngre. På sextiotalet hade snart sagt varje by ett fotbollslag, där ungdomarna kämpade för att så småningom komma in i A-laget. Pojklag fanns i de flesta klubbarna, och i Sysslebäck fanns nära nog ett sådant för varje hemman – och där organiserade ungdomarna själva sina seriespel.

Fotbollen kom i ordentlig rullning i norra Värmland på 1930-talet. Då startade Klarälvsserien som pokalserie, och där ingick Likenäs IF (som senare blev IFK Likenäs), Sysslebäcks IF (senare Sysslebäcks BIK), Värmlands Dalby IF, Ambjörby IK, Stöllets IF och snart Klarans SK och ett par andra Ekshäradslag. Från 1949 lades seriesystemet om så att lagen fick möjlighet att klättra till högre divisioner med början i sjuan.

Trettio- och fyrtiotalets entusiaster hade en del att jobba med för att kunna idka sin sport. Ett av de större bekymren var att det fanns inga planer. Min far Herbert visade mig en gång en sluttande ängsbacke i Ambjörbytrakten, där han hade spelat fotboll. Kanske var det traktens första plan i Månäs.

Enligt Munkebolsboken spelade sedan Ambjörbyspelarna på Sätterhia – ”ända tills spökerierna började”! Man påstod sig där skymta en vitklädd figur då och då, och denna figur uppskattades inte, utan man förlade planen till gärdena nordväst om Vitmyrheden. 1952 invigdes så Nyvallen. Inga spöken där inte. Men någon med visst sinne för överdrifter menade att planen var så ojämn i början att de två målvakterna inte såg varann.

I Gravol spelade man på en mycket ojämn plan. Någon ropade till målvakten:

”Var beredd, för nu kommer dom i svacka!”

Värmlands Dalby IF, bildad 1934, hade en vall i Persby där de hade sin hemmaarena innan spelarna själva byggde Sågvallen i Ransby.

Sven ”Spegel” Olsson, Likenäs, har också berättat om bristen på planer med tillägget att man slog ner ett par pålar som fick fungera som mål.

Vidare har han berättat om andra besvär – som att ta sig till bortamatcherna:

”Transporterna var ett mycket stort problem på den tiden. Det var mycket ovanligt att någon hade egen bil över huvud taget. De transportmedel som stod till buds för oss ungdomar var apostlahästarna eller cykel. Uppslutningen på hemmamatcherna och på träningarna var trots detta bra även om en del av spelarna fick åka cykel upp till ett par mil för att komma till matcher eller träningen. Efteråt fick de trampa samma väg tillbaka. Spelarnas grundkondition kunde ingen klaga på under dessa omständigheter.

Det var betydligt svårare vid bortamatcherna, även om nästan varje by hade egna idrottsföreningar där man spelade fotboll, så avstånden var inte så långa. Man fick ta de transportmedel som stod till buds. Det kunde vara någon åkare som för en ringa betalning satte upp bänkar på flaket på sin lastbil och körde spelarna till matchen.”

Om detta berättar också John Eriksson i boken Idrott i Nordvärmland under 100 år: ”När IFK Bjurbergets fotbollslag skulle spela borta mot Östmarks IF hade de ingen skjuts. Då hämtade Stig Arnesson lastbilen och lät spelarna hoppa upp på flaket. Detta var inget ovanligt transportsätt till bortamatcher, men en nitisk polisman i Östmark misstyckte – det blev 25 kronor i böter för Stig.” Det kan tilläggas att polismannen försökte få det till att det var beställningstrafik, vilket det inte var. Det skulle ha medfört att Stig hade råkat riktigt illa ut.

Så småningom förbättrades villkoren och lagen kunde ordna busstransport till bortamatcherna. Åke Hedman mindes att det inte alltid fungerade så bra med dåtidens bussar. När Sysslebäckslaget skulle åka till Lima på bortamatch blev det punktering på ett av bussens däck på resan dit, så spelarna fick hjälpa till med däckbyte för att hinna fram i tid. På tillbakavägen hände det sig i de branta backarna vid Långberget att bensinen inte nådde fram till bensinröret, utan lagledare Rangedal fick sitta på huven och slå i bensin för hand. Detta tog tid och de spelare som föredrog att gå hela vägen hem kom fram före bussen.

Utrustning var det inte många som hade råd att köpa.

”Fotbollsskor hade vi inte i början utan använde pjäxor som vi satte fast muttrar under. Som benskydd fick gamla Åhlén & Holmkataloger duga”, berättade fader Herbert.

Man fick därför inte ha alltför höga krav på utrustningen. Det var sporten i sig som var så otroligt rolig, så det fick duga med enkla medel. Man var tacksam om man hade en någorlunda skaplig fotboll att sparka på, och det var inte självklart.

Sven ”Spegel” Olsson har berättat om bristen på fotbollar: ”Då kunde det hända att föreningarna hade bara en boll som man använde både vid träning och på matcher. Jag minns en vänskapsmatch i Fryksdalen. Hemmalaget ledde med ett mål men Likenäs pressade på för att göra en kvittering. När bollen kom utanför sidlinjen drog en hemmasupporter kniven och punkterade bollen. Eftersom det inte fanns någon reservboll fick matchen avbrytas och hemmalaget förklarades som segrare.”

Annars var det i äldre dagars fotboll inte alltid samma allvar som i nutiden. Sysslebäcksspelaren Åke Hedman har berättat om när Gunnar Dahlström under en match kom ut på planen på Hedgärdet med geväret för att hämta jaktkompisen och fotbollsspelaren Thure Lagerkvist och få honom med ut på jakt. Han mindes också när lagets målvakt var så arg så han inte visste att hans lag hade vunnit.