En olycka förändrade livet i grunden för läkaren Claes Hultling. Men han har aldrig accepterat den följande ryggmärgsskadan som ett handikapp. Den fick honom snarare att öka tempot.
Claes Hultling har inte tid med några formaliteter. Efter ett glatt hej börjar han direkt visa runt i Spinalis lokaler i Stockholm. Stiftelsen, som ägnar sig åt forskning och rehabilitering för ryggmärgsskadade, startade han 1992 tillsammans med kollegan och vännen Richard Levi.
– Rehab är lågstatus och osexigt men vi ville att det skulle rocka fett. Jag själv var narkosläkare och skulle aldrig ha valt rehab om det inte vore för att jag själv gjort mig illa, säger han under rundturen.
Det var en sommardag 1984 som Claes Hultling, då 31 år gammal, bröt nacken när han dök från en brygga och landade på en sten. Skadan gjorde honom förlamad från bröstet och ner och vände upp och ner på hela livet. Han och fästmön Barbro skulle gifta sig två veckor senare och själv låg han orörlig i väntan på operation.
Då förstod jag att det här inte var någon dröm och då kom sorgen upp i mig. Jag förstod att detta skulle bli tufft som fan och att jag måste ta mig vidare.
En kort tid efter händelsen fick han möjlighet att komma ut till lantstället i Stockholms skärgård.
– Då förstod jag att det här inte var någon dröm och då kom sorgen upp i mig. Jag förstod att detta skulle bli tufft som fan och att jag måste ta mig vidare.
Två veckor efter skadan gifte han och Barbro sig, precis som planerat. Och åtta år senare kom sonen Emil med hjälp av IVF.
– Det var naturligtvis fantastiskt! Det tog ett par år innan vi kom i mål, men det är ju något av det största som händer i livet, säger han.
Man måste ta fram trolltrumman och vara hundra procent närvarande. Vara en förebild och hjälpa personen att vilja leva och försöka hitta vad de går i gång på.
Sedan dess har han dedikerat sitt yrkesliv åt att hjälpa andra ryggmärgsskadade. Det behövs stöd i alla aspekter av livet, för att man ska kunna komma tillbaka till jobb och vardag.
– Det svåraste för läkaren är det motivationshöjande arbetet. Hur gör man? Man måste ta fram trolltrumman och vara hundra procent närvarande. Vara en förebild och hjälpa personen att vilja leva och försöka hitta vad de går i gång på.
– Första gången någon kör egen bil igen upplever de ofta en otrolig frihet, att det är det roligaste som hänt efter skadan. Och det är en win-win för hela samhället. Det blir en aha-upplevelse för folk när de förstår att det här är kostnadseffektivt.
Själv fann Claes Hultling sin gnista i att göra en tydlig distinktion mellan att acceptera sitt handikapp och att lära sig leva med det. För honom är skillnaden avgörande. Det första beskriver han som passiviserande och det andra som aktiverande.
– Ger du dig fan på att du ska leva med din skada då ställer du krav: Ska jag hänga med polaren till Engelen (ett konsertställe i Stockholm, reds anm) då får han banne mig bära mig ner! Risken är annars att man blir en gnällig typ som klagar över allt som inte finns, som ramper eller rulltrappor. Han fortsätter:
– Man måste hantera sitt handikapp. Om man bara ska acceptera sänks energinivån. Och man behöver energi. För mig tar det en och en halv timme från att jag vaknar till att jag sitter påklädd i rullstolen.
Fakta
Claes Hultling
Fyller: 70 år den 24 mars.
Yrke: Legitimerad läkare, professor grundare av stiftelsen Spinalis.
Familj: Hustrun Barbro och sonen Emil.
Bor: Stockholm.
Om att fylla 70: ”I takt med att jag har närmat mig 70 har man frågat mig om jag inte ska trappa ner. Men jag har jobbat 60 timmar i veckan i 35 år och tycker att det är kul.”
Så firar jag: ”Jag har hyrt Orionteatern för ett 'intermezzo'. Vad betyder det? Jo, en kväll med olika happenings och mat från food trucks.”
Fritidsintresse: Segling.
Senaste kulturupplevelse: Föreställningen ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina”, Orionteatern Stockholm.
Claes Hultling växte upp med en mamma som var lärare, en pappa som var skådespelare och de två systrarna Anna och Katarina (känd sportreporter). De bodde på Lidingö och senare i Västerås. Men föräldrarnas yrkesval var inget för honom. Efter ett år på high school i USA visste han att han ville göra något stort, men inte vad exakt.
– På gymnasiet jobbade jag inom vården och jag kände att jag skulle kunna ha en roll där jag kunde hjälpa människor, som ekonom, läkare eller vad som helst. En som kan bygga upp saker där det finns behov. Så växte det fram att jag kunde bli läkare, i en rätt praktisk roll, säger Claes Hultling.
Du verkar ha ett starkt driv. Har du alltid haft det eller kom det i samband med olyckan?
– Jag är född med driv. Jag sticker nog ut en del på så sätt. Det har hjälpt mig otroligt mycket. Min far var också driven. Han var en sann konstnär och brann för sina idéer.
En sak som glädjer Claes Hultling just nu är projektet som han och sonen Emil har ihop. Nyligen köpte de en segelbåt tillsammans, en nybyggd R8 tillverkad i Australien, som är en kopia av en båt han en gång hade.
– Det roliga är att det är vårt gemensamma projekt. Vi åker iväg och väljer skruvar och lanternor, och det är han som tar det framåt. När jag inte längre kan vara ombord, har jag lämnat över stafettpinnen till en ny generation.