Arbetsformerna påverkar, men det kan likväl bero på att en individorienterad undervisning med tillhörande arbetsformer är svår att hantera för elever från studieovana hem, skriver Anton Sjöstedt.
Svar till Inger Enkvist (NWT 9/3).
Jag respekterar Inger Enkvist och jag håller med henne om mycket i hennes signerade text i NWT om pojkars bristande skolintresse. Jag instämmer särskilt i att vi måste se positivt på lärarledda lektioner följda av examina. Tydlig pedagogik gynnar alla, inte minst elever med NPF-diagnoser. Jag tror dock inte att bovarna i dramat är skolans arbetsformer och biologiska skillnader.
Könsskillnader i betyg är inget nytt. Pojkar har presterat sämre än flickor i skolan sedan 1960-talet, enligt Elisabet Öhr som är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och som länge har forskat om skolprestationer och kön. Skillnaderna i betyg ser vi oavsett arbetsformer i skolan. Skillnaderna i betyg har dock ökat sedan slutet av 1990-talet.
Könsskillnader i betyg samspelar bland annat med föräldrarnas utbildningsnivå. Flickor presterar bättre än pojkar i varje socioekonomisk grupp, men pojkar med högutbildade föräldrar presterar bättre än flickor med lågutbildade föräldrar. Att titta på kön och skolans arbetsformer blir därför trubbigt. Arbetsformerna påverkar, men det kan likväl bero på att en individorienterad undervisning med tillhörande arbetsformer är svår att hantera för elever från studieovana hem.
Avslutningsvis tror jag att den stora boven i dramat är en antiplugg-kultur och den så kallade ”ingen ansträngnings-kulturen”, det vill säga att det går bra att få höga betyg för pojkar bara det kommer från talang och inte ansträngning. Det anser forskaren Fredrik Zimmerman, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Högskolan i Borås, som i många år forskat om könsnormer och normer kring maskulinitet bland barn och ungdomar i förskola och skola.
Han tycker i och för sig att pojkar verkar ha svårt för dagens populära arbetsformer, men enligt honom handlar det om hur pojkarna blivit tränade i språk, självdisciplin och förmågan att be om och ta emot hjälp. Pojkarnas bristande skolintresse verkar alltså handla mer om samhällets normer än om biologiska skillnader och skolans arbetsformer.
Anton Sjöstedt
Ämneslärare i samhällskunskap och historia samt tidigare universitetslärare på Karlstads universitet
Svar direkt: Anton Sjöstedt kommenterar en artikel som jag publicerade i NWT den 9 mars. Den handlar om huruvida könsskillnader huvudsakligen uppstår beroende på hur samhället behandlar män respektive kvinnor. Den idén brukar kallas SSSM (Social Science Standard Model), därför att den är vanlig i samhällsvetenskaper men obevisad. Den innebär att människor skulle vara ett ”tomt ark” och att vår miljö skulle forma oss. Skillnader mellan män och kvinnor skulle bero på hur de bemötts.
Det finns emellertid mycket forskning som bekräftar att det finns biologiska skillnader, vilket vi också alla med egna ögon kan konstatera. Det betyder inte att inte miljön kan förstärka eller försvaga sådana skillnader. Jag tror som Anton Sjöstedt att den antipluggkultur som råder på vissa håll är negativ för pojkar, men jag vill framhålla att den kan ha uppkommit eller förstärkts till följd av olämplig utformning av skolan när det gäller uppföranderegler, arbetsformer och krav på studieansträngning.
Inger Enkvist
Professor emerita i spanska vid Lunds universitet