Partiledare för svenska riksdagspartier behöver sällan gå till arbetsförmedlingen den dagen deras uppdrag avslutas. Många företag och organisationer vill dra nytta av deras erfarenheter och kontakter, likaså finns det gott om statliga uppdrag. Vad kommer Jimmie Åkesson att jobba med?
Att det till och från spekuleras kring huruvida Jimmie Åkesson planerar att avgå, är inte så märkligt. Han har varit partiledare för Sverigedemokraterna i snart 18 år vilket är en lång tid i den politiska hetluften. Att leda sitt parti in i riksdagen och växa sig större från val till val, är en imponerande bedrift oavsett om man uppskattar den eller inte.
Det är möjligt att Åkesson hoppas kunna kröna sin politiska gärning med att bli minister. Det är också tänkbart att han inte vill avgå förrän det finns en given tronföljare. Men en dag kommer han naturligtvis att träda tillbaka.
Frågan är vad som händer då? Kommer han likt Jan Björklund (L) och Håkan Juholt (S) att erbjudas ett uppdrag som ambassadör? Eller bli landshövding som moderaten Anna Kinberg Batra? Kommer någon Public Affairs-byrå vilja knyta honom till sig, eller är det mer troligt att han hamnar på tunga styrelseuppdrag i statliga eller privata bolag?
Det intressanta här är inte vad personen Jimmie Åkesson tar sig för resten av sitt yrkesliv. Det är ju fullt möjligt att han bara vill njuta sitt otium och kanske på sin höjd ge en och annan föreläsning. Det som är värt att fundera på är huruvida Sverige har nått en sådan nivå av politisk mognad att det är tänkbart med till exempel en sverigedemokratisk generaldirektör.
I ett Sverige som sade sig gilla olika och med politiska partier som sade sig stå för tolerans var det länge ändå förvånansvärt svårt att förhålla sig vuxet till Jimmie Åkesson och hans parti. Men med tiden har SD gått från att i det närmaste betraktas som oberörbara till att bli en reell maktfaktor och i dag en del av regeringsunderlaget.
De övriga partierna har omformat sin syn på SD – dels i takt med att de själva omprövat mycket av migrationspolitiken, dels i takt med att SD vidtagit åtgärder för att bevisa sin salongsfähighet, såsom uteslutningar av personer med tvivelaktig ideologisk kompass. Det är således en ömsesidig mognadsprocess som har skett och som kommer att fortgå.
Det som skall bli intressant att följa med SD är vad som händer internt den dagen opinionssiffrorna börjar dala. Kommer det då att höjas röster för en mer radikal politik? Och hur kommer partiledningen att hantera det? Om partiet kan ta sig igenom denna mandatperiod utan större skandaler och bråk där diverse galenpannor stjäl strålkastarljuset blir det kanske det kapitel som definitivt tar SD från positionen som problemparti till att vara ett parti bland andra. Det skulle förmodligen även öppna för en och annan intressant rekrytering, där partiet skulle kunna locka över tunga namn från andra partier och på så sätt ytterligare stärka den egna legitimiteten.
Den dagen Jimmie Åkesson kan bli exempelvis ambassadör eller landshövding, utan att det offentliga samtalet kokar över av indignation då har Sverigedemokraterna på allvar släppts in i finrummet. En sådan utnämning vore inte bara hedrande för Åkesson och hans parti, utan även ett gott betyg för den svenska demokratin.