Författaren Camilla Grebe, 55: ”Att skriva är inte glamouröst”

Camilla Grebe är vd:n som sadlade om till författare. Men beslutet satt långt inne.

–  Länge var jag rädd för att misslyckas, säger hon.

Camilla Grebe kryper upp i soffhörnet och svär över sin brutna tumme. Det var ”ett fånigt fall i skidbacken” och nu är hon gipsad för en tid framöver. Men jobbar gör hon ändå, och ofta just från soffan.

Det var faktiskt här som hennes författarresa började. Då stod den blommiga soffan i Stockholm och hon skrev på helger, kvällar och nätter.

I början hade hon ingen vidare utsikt. Nu kan hon, om hon sträcker på halsen, se Atlanten. Sedan ett par år tillbaka bor hon i Cascais, en liten kuststad i Portugal.

–  Att skriva böcker är långt ifrån glamouröst, utan handlar om tusentals ensamma timmar framför datorn. Ju tråkigare utsikt, desto mer skrivtid. Av den anledningen kanske det var fel att flytta, säger hon med ett leende.

Men om skrivkrampen kommer krypande har hon ett effektivt botemedel:

–  En långpromenad längs havet brukar lösa det mesta.

Som barn var Camilla Grebe en betraktare och en bokmal. Hemma fanns hyllmeter av såväl klassiker som kriminalromaner.

–  Jag läste vuxenböcker alldeles för tidigt och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” av Sjöwall-Wahlöö gjorde mig både livrädd och fascinerad.

Hon var ambitiös i skolan, satsade stenhårt och fick bra betyg. Efter gymnasiet sökte hon till Handelshögskolan, av den enkla anledningen att det är en av Sveriges tuffaste utbildningar.

–  Jag sökte eftersom det var svårt att komma in. Jag hade inget specialintresse för vare sig finans eller ekonomi, men jag är en klassisk nörd som gärna går på djupet.

Efter utbildningen klättrade hon snabbt i karriären och hade toppositioner på både svenska och internationella bolag.

Men det var först när hon jobbade som vd på det lilla ljudboksföretaget Storyside (i dag en del av Storytel) som en ny dröm väcktes.

–  Jag fick träffa författare, läsa bokmanus, åka på bokmässa och allt det där. Det fick mig att inse att jag ville skriva själv, för det verkade så kul.

Det började som ett hobbyprojekt och hon skickade över ett kapitel till sin lillasyster Åsa, med uppmaningen: Skriv nästa kapitel.

–  Det var verkligen en ren hobby, och jag som jobbade på bokförlag visste ju hur svårt det var att bli utgiven. När vi var klara med boken ville jag inte skicka in den. Jag var väl rädd för att misslyckas.

Manuset blev liggande. Efter ett par år bestämde de sig ändå för att försöka, och tre förlag visade intresse. Boken, ”Någon sorts frid”, blev deras debut och de skrev ytterligare fyra böcker tillsammans.

Det dröjde innan Camilla Grebe sa upp sig och länge stretade hon på i näringslivet.

–  Det är mitt främsta råd till aspirerande författare – håll fast i ditt jobb. Som författare tjänar du inga pengar i början, kanske aldrig, men räkningarna behöver fortfarande betalas.

Nu har Camilla Grebe precis satt punkt för bok nummer 15, ”Lånaren”, som hon skrivit tillsammans med sin son Carl-David Grebe.

–  Många tycker säkert att min författarkarriär är spretig. Men jag ägnade första tiden till att göra rätt saker och tänka strategiskt. Nu, som författare, vill jag arbeta lustdrivet och går helt på känsla.

Vilka erfarenheter från livet som vd använder du dig av som författare?

–  Vikten av struktur bär jag med mig. Som författare måste du ha disciplin. Jag skriver ungefär tusen ord om dagen.

Nu har du skrivit tillsammans med din son. Hur har det fungerat?

–  Jag tycker att det har gått bra. Det har varit otroligt häftigt att samarbeta med ett vuxet barn. Jag tror att jag först nu har insett att han är vuxen, faktiskt.

Hur känns det att sätta punkt för ännu en bok?

–  De första tio minuterna är en enorm lätthet, som sedan följs av en stor tomhet. Det är samma känsla som när sista barnet flyger ur boet. Jag måste genast hitta en ny historia med nya karaktärer att blåsa liv i. Därför kommer jag fortsätta skriva så länge jag kan.

Karin Herou/TT