Recension: Vackert och rörande mitt i alla skratt

Egentligen känns det som jag kan Johan Östling och Björn Ling, både som underhållare och personer. Efter 30 år tillsammans i underhållningsbranschen med en attityd och framtoning som får oss att tro att det saknas censurerande brandvägg mellan privat och offentlig, blir det ofta att man tar duon för givet och låter deras samtidsprofessionalitet plaska vid ytan som en stående självklarhet.

Det är lätt att glömma bort vad oerhört skickliga de är och vilken omedelbar och snabbtänkt fingertoppskänsla de ständigt uppvisar.

Johan och Björn har alltid örat mot rälsen för att kunna skulptera sina skämt och finna näring till sin humor. Tvivlar du så ska du lyssna på deras tisdagspodd ”Fem i topp” som de senaste 223 veckorna har uppvisat parets genialiska spontanitet, kvicktänkthet och känsla för att omvandla kunskap och erfarenhet till underhållning. Själva kallar de det för folkbildning, något som även nämns under förställningen.

Har du följt podden eller sett något av värmlandspojkarnas tidigare framträdanden känner man igen sig i hur de i ”Konsten att vara ego” blandar humor med musik, anekdoter, språkligt spex och en gnutta allvar. Redan under den Matrix-minnande elektroinledningen, där herrarna skrider in i långa fuskskinnrockar, vanesskrattar vi i publiken. Björn med synt och Johan med elektroniska trummor hängande som korvlådor på deras magar, synen lika komiskt absurd som förväntad.

Herrarnas karaktärer, dialog, musikalitet och kroppsspråk är liksom cementerad redan här och vi förväntar oss nytt material, men med samma gamla goa Björn och Johan som vi har vant oss med.

Deras sammansvetsade tajming fascinerar, två tvillingsjälar som växeldrar showen från start till mål, både medvetet och omedvetet. Underhållning och humor är svårt. Topparna kommer ofta, men avtar lika snabbt. Små detaljer vars träffsäkerhet och ögonblicksbriljans är svår att beskriva i text och ord. Dalarna är färre, men tar mer plats, som i Björns campingsmonolog där poängen aldrig riktigt landar trots multipla försök.

Men, deras värmande genuinitet hamnar aldrig på sparlåga oavsett humorns kvalitet. Eller humor, jag tror att stora delar av innehållet är en typ av självrannsakan över hur det är att leva som människa. Själar blottas och det blickas både framåt, tittas ner på skorna och sneglas i backspegeln.

Ständigt driver de med b-kändisskapets för- och nackdelar. Det finns stolthet, men samtidigt belyser de hur skruvat dagens samhälle är där sociala medier, knepiga programidéer och diverse influensers har blivit en accepterad norm. Det finns också ett stort allvar, även om det såklart draperas i humor. Starka ämnen som döden och vänskap ges utrymme och mitt i alla skratt blir det ändå ganska vackert och rörande.

Vänskapen mellan de två underhållarna värmer, men är också något som kan skapa avundsamhet och saknad av den samma. Vem vill inte ha en bästis liksom? Egot och egoism genomsyrar hela föreställningen, men hamnar ändå sällan naket i centrum.

Temat finns istället med som en röd tråd och ger tillfälle för duon att spexa och de facto vara sig själva. Något som inte ska underskattas. Att få vara sig själv för en stund, på en scen, med en publik, måste vara den bästa typen av ego-boost som man kan få. Även om showen innehållsmässigt inte är duons vassaste, så känns själva utförandet mer professionellt än någonsin. De här killarna kan sin showbiz och är födda underhållare. Otroligt imponerande.