40 års misskötsel av försvaret repareras inte snabbt och löses inte med ett Natomedlemskap. Vi måste också anstränga oss själva.
Fram till en bit in på 80-talet försökte Sverige upprätthålla ett starkt försvar – det var ett så kallat invasionsförsvar, det vill säga vi skulle kunna erbjuda rejält motstånd om någon stat försöka invadera landet.
Flygvapnet skulle kunna sänka fientliga fartyg på andra sidan Östersjön, våra ubåtar skulle reducera angreppet ytterligare liksom vårt kustartilleri. Kom de iland skulle de bekämpas med alla till buds stående medel av merparten av cirka 30 brigader, 170 000 soldater skulle långsamt bekämpa fienden över en stor sträcka till dess denne inte längre kunde klara sitt underhåll eller bli så reducerad att de var tvingade att uppge striden. Det var i stort vår försvarsidé. Detta kan nu ej längre vara hemligt för så kan vi ej längre göra eftersom merparten av dessa förband ej finns längre.
På den tiden kunde vi mobilisera upp cirka 900 000 soldater och sjömän med uniform och vapen, vi hade också ett till numerären starkt hemvärn och en stor mängd frivilligorganisationer som skulle kunna göra stor nytta, inte minst inom logistikområdet. Jag tror vi var 36 000 värnpliktiga som fullgjorde vår militärtjänst 1982. Det fanns drygt 30 brigader, 13 ubåtar, många kustkorvetter och över 200 flygplan och piloter. Med stor möda och på cirka 1 år kan vi idag få ihop cirka 2 brigader, det kunde ensamt I2 mobilisera på cirka 5 dygn förr i världen.
Sedan började vanskötseln. Regementen och förband lades ned utan att ersättas och detta ifrågasattes knappt i den politiska debatten. Under Göran Perssons tid infördes också en hyra på alla byggnader i försvaret, men den gick ej tillbaka till försvaret, för att som tänkt var, som finansieringsgrund för nya byggnader åt försvaret - i stället betalades hyran till finansdepartementet som på så sätt fick drygt 10 procent av försvarsanslaget ”tillbaka”. Detta ledde naturligtvis till en allt snabbare avveckling av försvarets resurser.
Det fanns på 90-talet ett talesätt bland oss officerare – ”den general som begär minst pengar, den blir överbefälhavare”. Och galenskaperna har fortsatt att avlösa varandra. Under flera år var det nätverksbaserade försvaret, NBF, i ropet - vi skulle veta vad som händer på stridsfältet men inget kunna göra åt det då vi saknade lämpliga vapen. Jag slutade i försvarsmakten efter cirka 25 år av nedrustning och droppen för mig var att det då på allvar diskuterades att vi skulle sluta med värnpliktiga. Valde dock att kvarstå som överstelöjtnant i reserven och fick nyligen en krigsplaceringsorder så jag är inte glömd.
Efter att många politiker svängt i frågan om Natomedlemskap har många frågor rests om vad som händer om inte Sverige och Finland blir medlemmar samtidigt? På kort sikt händer ingenting och tar det ett år eller så innan vi blir medlemmar så gör det inget alls. På sikt kommer vi bli medlemmar och kan då på allvar både planera och öva tillsammans fullt ut var vi vill i Norden.
Något jag har saknat i debatten är två saker. Varför diskuterar vi inte vår erbarmligt långsamma ökning av försvarets resurser? Jag tror att 7 000 personer ska kallas till mönstring i år och sedan planeras drygt hälften för värnpliktstjänstgöring – detta borde vara 70 000 till mönstring och minst hälften till värnpliktstjänstgöring, inte nu men inom några få år.
Vi borde också se en kraftigt ökad materialanskaffning men också överväga att starta viss tillverkning åter i Sverige. Före 1985 var vi nästan oberoende av utländsk ammunitionstillverkning med undantag för vissa luftvärnsrobotar från andra västländer.
Hur mycket av våra försvarsresurser ska vi avdela för att försvara ett annat Natoland enligt artikel 5, och vad får det kosta i miljarder kronor och i dödade och skadade svenska unga män och kvinnor? Detta är en fråga för politiker i första hand men alla som förordar ett Natomedlemskap bör ha en uppfattning i frågan, anser jag.
Att bygga ett detachement för A9 på Harberget är vansinne. Ändra i riksdagsbeslutet så att det nya A9 kan ligga i Karlskoga och använd Villingsberg. Då är vi snabbare igång och spar minst 3 miljarder kronor i byggkostnader. Bäst hade ju varit att lösa ut de som i dag är på gamla A9 och kört igång där. Det hade kunnat ge en mycket snabbare tillväxt. Med cirka 4 000 värnpliktiga om året tar det ett tag innan vi kan ställa upp med 800 000 soldater och sjömän. Det är heller inte så välplanerat att ha köpt 203 Jas-plan och ha 80 piloter.
Någon sa att vi nu är fler officerare i yrkesverksam ålder utanför försvaret än i försvaret, vilket i sig är beklämmande. Och hur var det nu han sa, den store författaren August Strindberg? ”Det är synd om människorna”.
Personligen är jag mycket mer oroad av ett eventuellt stopp i Vänersjöfarten än ett försenat Natomedlemskap.
Ola Jonsson
Överstelöjtnant