Ingvar Karlsson tackade för sig efter 50 år i Sven-Ingvars, men dragspelet och gitarren har han inte lagt på hyllan. Nu fyller han 85 år och han fortsätter att underhålla tillsammans med vänner i olika konstellationer.
– Jag gillar att spela!
Det gör han tillsammans med Kalle Forsgren, Anders Andersson och Jonny Nilsson i gruppen Gamla polare som nyligen gav ut cd:n "En samling av nytt och gammalt" på allmän begäran av publiken.
En av låtarna är "Johanna" som bygger på 50-talshiten "Jambalaya". Ingvar Karlsson skrev ny text under en period då han arbetade med ungdomar med funktionsnedsättning.
– Jag tyckte det var viktigt att de fick spela på riktiga instrument och hittade på ett sätt att spela ackord efter färger. "Johanna" har bara två ackord så den funkade bra.
Oscar (Magnusson) ringer ibland när han är i närheten. Jag brukar hoppa in när det inte är längre än att man kan ta cykeln. Det blir lite roligt tycker folk, och jag också. Det kanske blir en eller två låtar som jag kan, så jag slipper att repetera så mycket!
Han har även musikaliska projekt tillsammans med Bengt Alsterlind och gruppen Vikenpôjkera, men han har inte övergett Sven-Ingvars helt.
– Oscar (Magnusson) ringer ibland när han är i närheten. Jag brukar hoppa in när det inte är längre än att man kan ta cykeln. Det blir lite roligt tycker folk, och jag också. Det kanske blir en eller två låtar som jag kan, så jag slipper att repetera så mycket!
Ingvar Karlsson föredrar att spela tillsammans med andra.
– Det är roligare om man är några stycken, säger han.
Och det är många som hör av sig till Ingvar och hans vänner.
– Den här veckan har jag tre spelningar, berättar han när vi ses en dryg vecka före födelsedagen den 22 mars.
Nyligen flyttade han från radhuset på Kroppkärr till en lägenhet i Viken. Utanför fönstren yr snön och på gatan nedanför kämpar cyklister och gående för att ta sig fram i den tunga blötsnön.
– Jag trivs jättebra här och det är jätteskönt att slippa skotta!
Men han gillar att hålla igång kroppen och hjärnan.
Innan vi ses har Ingvar Karlsson både hunnit med ett besök på gymmet och att öva på låtar inför en kommande spelning.
Vid köksbordet hänger affischen för ”Under ditt parasoll” från 1967, kultfilmen som var nära att knäcka bandets ekonomi.
– Jag hittade den när jag rensade i gömmorna inför flytten och ramade in den förra veckan, säger han.
Söndagen den 19 mars visas den i Långed med anledning av att det är 60 år sedan Sven-Ingvars spelade i Långeds Folkets hus.
– Då ska jag dit, svara på lite frågor och berätta vad som gick på tok, och det var mycket det! Sen ska jag ta med gitarren och spela några låtar, berättar han.
Sen kom rock´n´rollen och det tände både Sven-Erik och jag på, men då dög det inte med mitt dragspel och Sven-Eriks klarinett, så vi började öva på gitarr. Efter det alternerade vi med dragspel, saxofon och klarinett.
Musiken har funnits med honom hela livet, från barndomshemmet i Liljedal fram till nu.
– Pappa spelade dragspel och fiol, morfar var musikfanjunkare och spelade trummor på Trossnäs.
Ingvar började med dragspel. Som 15-åring fick han hoppa in i Sven Svärds pappas trio som spelade gammeldans när den ordinarie dragspelaren skadat fingrarna. Inhoppet varade i två år.
– Då sade Sven, som hade börjat fuska på sin pappas trummor: "ska inte vi bilda ett band?" Sen fick vi tag på Sven-Erik (Magnusson) som då bara var 13 år.
Till en början spelade Sven-Ingvars sporadiskt.
– Sen kom rock´n´rollen och det tände både Sven-Erik och jag på, men då dög det inte med mitt dragspel och Sven-Eriks klarinett, så vi började öva på gitarr. Efter det alternerade vi med dragspel, saxofon och klarinett.
Vi spelade in och försökte härma. Många gånger kunde vi de nya rocklåtarna innan de släpptes i Sverige.
Repertoaren utökades genom att lyssna på Radio Luxemburg.
– Vi spelade in och försökte härma. Många gånger kunde vi de nya rocklåtarna innan de släpptes i Sverige.
1958 anslöt basisten Rune Bergman till Sven-Ingvars och tre år senare, i oktober 1961, kom det stora genombrottet när bandet medverkade i radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst.
– Vi spelade ”Te dans mä Karlstatösera” och det bara small till. Vi hade aldrig räknat med att bli rikskända men då fick vi spelningar över hela Sverige och Norge.
Vi kunde nog spela sex, sju dagar i veckan. Fick vi inga spelningar hyrde vi en park och tog entrén själva. Det var mycket blodpudding ett tag, men det gick bra.
Den ekonomiska smällen blev stor när ”Under ditt Parasoll” floppade i slutet av 1960-talet.
– Efter det tog vi alla spelningar vi kunde få. Arrangörerna trodde på oss hela tiden. De gillade att vi inte gick i konkurs utan ville göra rätt för oss. Vi kunde nog spela sex, sju dagar i veckan. Fick vi inga spelningar hyrde vi en park och tog entrén själva. Det var mycket blodpudding ett tag, men det gick bra.
1971 vände det med albumet Sven-Ingvars i Frödingland.
– Vi var lite rädda för vad Frödingsällskapet skulle säga, men de gillade det.
20 år senare gjorde Sven-Ingvars succé på Hultsfredsfestivalen, efter mycket tjat från festivalgeneralen Håkan Waxegård.
– Vi var lediga under augusti men Patrik Karlsson sa att vi måste åka dit, oavsett semester, så det var tack vare honom, annars hade det inte blivit något. Det gick ju bra men det visste vi ju inte.
Ingvar Karlsson
Ålder: Fyller 85 år den 22 mars.
Bor: Karlstad.
Familj: Barn och barnbarn.
Karriär: Var med i Sven-Ingvars i 50 år, från starten 1956 fram till 2006 och gör fortfarande inhopp då och då. Spelar i Gamla polare, Vikenpôjkera och tillsammans med Bengt Alsterlind och Anders Kyrkander. "Jag försöker hålla i gång kroppen med träning och hjärnan med musiken. Jag spelar inte efter noter så det gäller att ha allt i huvudet, sen tycker jag om att ta det lugnt ibland också."
Favoritlåtar med Sven-Ingvars: ”Anita” och ”Indianer”, båda från ”Sven-Ingvars i Frödingland”.
Radio: Har legat på andra plats på Värmlandstoppen i fem veckor med låten ”Lambada” som i Ingvars översättning blev ”Lam Bada”. ”Jag tänkte mig en tjej från Bada bruk som vaktar lamm, det blir ”Lam Bada” det!” Han har även lett P4 Dans.
Priser: Fick Frödingmedaljen 1981, en Grammis för Årets dansband 1990 samt H.M. Konungens medalj 2008.
Hur var det att stå framför den publiken?
– Sven-Erik var nog lite nervös, det var ju han som stod längst fram på scen.
Vi spelade torsdag-lördag, fem föreställningar per vecka, men vi hade uppehåll på sommaren och till jul, så det var nästan som att gå i skolan.
I början av 2000-talet blev det krogshower under flera år i Göteborg, Stockholm, Malmö och Oslo.
– Vi spelade torsdag-lördag, fem föreställningar per vecka, men vi hade uppehåll på sommaren och till jul, så det var nästan som att gå i skolan.
Ingvar Karlsson gillade att musiken stod i fokus.
– När man spelar till dans går ju inte alla dit för att lyssna på musiken, de går dit för att dansa. Den sittande publiken gick dit för att lyssna på oss, det är stor skillnad.
Anekdoterna från hans 50 år med Sven-Ingvars är många.
– En gång i slutet av 1960-talet skulle vi spela i Nora Folkets park. Det var över 1000 personer i publiken men ingen orkester dök upp. Då fick arrangören, som satt och sålde biljetter, höra oss i direktsändning från Gröna Lund. Då svor han kan jag säga. Sven Svärd, som hade hand om bokningarna, sov i regel ganska djupt och så ringde det i telefon ibland och då lät han pigg som fasen, sedan hade han glömt bort alltihop. På den tiden var det inte lätt att få tag på folk men arrangören ringde och skällde ut Sven. Men han var bra på att snacka och sade åt honom att lugna sig och att vi kommer någon annan gång. Ett par månader senare var vi där och allt var frid och fröjd.
Blev det tomt när du lämnade Sven-Ingvars?
– Det var väl genomtänkt och jag fortsatte att spela med kompisar. Jag brukar skoja och säga att det inte är alla som är kvar 50 år på samma arbetsplats, speciellt inte i den här branschen. Jag hade ett knä som krånglade och det var drygt att stå och mycket resor.
– Det är väldigt roligt att komma ut på bygdegårdar, dricka kaffe och prata med folk. Jag är inte så förtjust i stora ishallar, det är roligare i mindre sammanhang när man får publikkontakt.
Hur mycket kontakt har du med Oscar?
– Vi ringer varandra ibland och pratar och jag var väl gett honom ett och annat råd.
Du måste ha betytt mycket för honom.
– Ja, det tror jag. När han fyllde 40 år till exempel, då hade jag dragspelet med och jag hade skrivit ihop lite dumheter som jag sjöng för honom. Han hämtade gitarren och vi jammade en timme, minst. Det var precis som om jag skulle haft Sven-Erik med.
Saknar du honom?
– Det klart jag gör. Vi gick i samma skola fast jag var lite äldre. Vi blev kompisar ändå, trots åldersskillnaden, tack vare musiken.
Jag är inte den som spexar och står i, jag har inget behov av att stå längst fram. Jag tycker det är roligt att spela.
Har du gillat att stå på scen?
– Jag är inte den som spexar och står i, jag har inget behov av att stå längst fram. Jag tycker det är roligt att spela. Sven-Erik fick ta de smällarna, alltid när det skulle fotograferas för tv och tidningar var det han som var intressant. Det var ganska behagligt tycker jag.
I december 2021 släpptes boken ”Sven-Ingvars - ett år i taget” av Anders Nilsson.
– Jag medverkade en hel del till den eftersom jag var den enda som hade videokassetter och bilder sparade. Jag hade även tio stycken klippböcker så det var en bra grund. Min fru började klippa ut allt som skrevs om oss och när hon gick bort fortsatte jag. Nu har jag lämnat klippböckerna till Oscar.
Hur firar du födelsedagen?
– Jag har bjudit in en massa kompisar på inflyttningsfest helgen efter. Jag köper lite pizzor och bjuder på något att dricka till. Det finns inte sittplatser till alla så det får väl bli ett mingelparty med mycket musik.