Som väntat tänker Turkiet släppa in Finland i Nato, men håller fortsatt Sverige på sträckbänken i ett allt mer dammigt väntrum.
Allt tal om vikten av att Sverige och Finland samtidigt blir medlemmar i Nato är som bortblåst. När ledande Nato-företrädare började tala om det så var det i praktiken en signal till Turkiet att de kunde göra det man nu gjort. Ännu ett påtryckningsmedel som gavs bort. Resignationen var påtaglig när statsminister Ulf Kristersson (M) tidigare i veckan konstaterade att så lär det bli.
Det var under ett möte i ett passande regntrist Ankara mellan den finske presidenten Sauli Niinistö och hans turkiske kollega Erdogan som beskedet kom. Turkiet kommer att inleda ratificeringsprocessen för Finland. Men Sverige får vackert vänta. Enligt Erdogan har han inte sett "några resultat" från Sverige och inte tagits några "positiva steg" när det gäller de 120 personer han vill se utlämnade.
Som om inte detta vore nog så kommer det även nedslående besked från Ungern. Viktor Orbáns regim tar rygg på Erdogan. Omröstningen i parlamentet skjuts upp igen och den här gången signalerar de att Finland kommer att godkännas separat.
Det borde vara en glädjens dag för Finland, men Niinistö såg måttligt road ut och passade på att inflika att Finlands medlemskap inte är komplett utan Sverige. Samtidigt kan man förstå varför Finland, med sin långa landgräns mot Ryssland, inte vill vänta hur länge som helst.
Utrikesminister Tobias Billström (M), som verkar ha rätat på ryggen, slog fast att Sverige levt upp till överenskommelsen från i somras, och att Sverige inte har för avsikt att göra mer eller mindre än det vi åtagit oss. Det är ett beteende vi borde sett långt tidigare. Istället har vi förödmjukande krälat i stoftet inför basarsultanen, och då har han så klart bara höjt insatserna. Det har inte bara varit verkningslöst utan har förmodligen också kontraproduktivt.
Att ha med Turkiet att göra är som att handskas med ett nyckfullt barn. För bara någon månad sedan kom det mer försonande signaler efter jordbävningen. Men nu är Erdogan tillbaka i gamla hjulspår. Om något är tonläget än mer oförsonligt.
Men det får vara nog nu! Det här blir ju bara mer och mer pinsamt ju längre tiden går. Samtal med turkarna är uppenbarligen helt meningslösa, i synnerhet som vi har förhandlare utan erfarenhet av hur man tampas med dem. De borde kanske besökt Grand Bazaar i Istanbul innan de satte sig vid förhandlingsbordet.
Sverige måste sätta hård press nu. Inte på Turkiet, för det hjälper inte, men väl på de andra Nato-länderna. För detta är inte bara en pinsamhet för oss utan i än högre grad för Nato och deras öppna dörrar-politik. Förtroendet för försvarsalliansen undergrävs för varje dag den tillåter sig att hållas som gisslan av en trilskande medlem som bara är ute efter egna fördelar, och knappast ens kan ses som en verklig allierad.
Så länge Sverige krökte rygg så skedde av allt att döma inte mycket från Nato-håll. Men nu är vi snart vid vägs ände om inte Nato-länder som Förenta Staterna, Storbritannien och Tyskland drar år tumskruvarna på Erdogan. Man kan ju andas om att det trots allt skulle kunna gå att sparka ut Turkiet ur alliansen, en tanke som redan lyfts av bland andra Vita husets tidigare nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton.
Ett sätt för oss att också höja insatserna gentemot Nato vore att säga att om vi inte kommer med senast i samband med toppmötet i Vilnius 11-12 juli så sätter vi vår ansökan på paus, och kanske till och med drar ner på förberedelserna för det militära samarbetet. För det är inte vi som kan göra något åt Turkiet, det kan bara Nato. Öka!
Henrik L Barvå
Politisk redaktör