Olle Wik: Ett försök till utvärdering av Covidpandemin från värmländsk synvinkel

Sammanfattningsvis tycks Sverige ha klarat sig ungefär som ett genomsnittligt europeiskt land, men vi har tappat kontakten med våra nordiska grannars tätposition, skriver Olle Wik.

Många bedömare drar nu slutsatsen att den pandemiska fasen av Covidinfektionen närmar sig slutet. Just nu pågår därför en mängd utvärderingar av pandemin och av vilka motåtgärder som fungerat bäst. För stunden pågår också en diskussion om den svenska strategin och dess effektivitet, efter det att SCB nyligen publicerat sammantagna överdödlighetssiffror (omfattande alla dödsorsaker) för hela perioden 2020-2022 som placerar Sverige i topp i Europa.

Så hur gick det egentligen för Sverige när man bekämpade coronapandemin? Här nedan följer författarens kommentar, men den kommer naturligtvis att bli en av många. Den sjukvårdspolitiska prestige som finns i den här typen av analyser ska inte underskattas och man kan förvänta sig en uppsjö av olika förklaringsmodeller från olika parter i målet. Här nedan görs ändå ett blygsamt försök att adressera några av de vanligaste frågeställningarna.

Låt oss börja med överdödlighetssiffrorna. Till att börja med tar inte SCB:s siffror hänsyn till demografiska dödstalstrender. Om man gör det hamnar Sverige fortfarande på den bättre halvan i Europa men har inte längre den lägsta siffran. Om man sedan granskar varje pandemiår för sig, ser man att Sverige hade en kraftig överdödlighet 2020 på cirka 7 000 fler dödsfall än förväntat. Under första halvan av 2020 var den svenska överdödligheten jämte den italienska bland de högsta i hela Europa.

Under 2021 och 2022 var däremot överdödligheten mycket låg. Detta måste sägas vara delvis förväntat då det i första hand varit gamla och kroniskt sjuka människor (men inte bara) som avlidit i Covid under 2020. I den här gruppen fanns många individer med kanske högst 1-2 års förväntad återstående livstid. Dessa individer kommer då inte att belasta dödstalssiffrorna under de följande två åren. Man har med andra ord tidigarelagt förväntade dödsfall.

Det här statistiska sambandet har iakttagits även i samband med spanska sjukan; hög dödlighet i början av pandemin följs av lägre dödstal än förväntat. (Under 1994 var också svensk överdödlighet mycket låg, ändå dog 852 personer i Estoniakatastrofen.) Med detta vill jag ha sagt att man måste komplettera de allmänna överdödlighetssiffrorna med annan information för att beskriva dödligheten i en specifik sjukdom.

Hur ser då den globala dödligheten i Covid ut i början av mars 2023? Här följer siffror från länder med någorlunda pålitlig dödsorsaksstatistik. Siffrorna anger antalet döda i Covidinfektion per miljon innevånare.

Polen: 3 150; UK: 3 032; Belgien: 2 898; Frankrike: 2 518; Italien: 3 129; Österrike: 2 426; USA: 3 431; Tjeckien: 3 959; Sverige: 2 324; Värmland: 1 824; Tyskland: 2 015; Schweiz: 1 674; Irland: 1 735; Israel: 1 322; Danmark: 1 423; Holland: 1 336; Finland 1 614; Norge 946; Sydkorea: 664; Japan: 583

Som synes; många länder med fler dödsfall i Covid och många med färre än i Sverige. Sverige var alltså inte sämst men våra nordiska grannar har ändå klarat sig bättre. Den här skillnaden mot de andra skandinaviska länderna var som mest uttalad under pandemins första fas. Redan under 2021 hade skillnaden om inte helt utplånats så i alla fall minskat betydligt. Här har förmodligen också den lyckade vaccinationskampanjen i Sverige spelat in.

Internationellt tilldrar sig annars de japanska siffrorna (sällan kommenterade i svenska media) just nu mest intresse. Liksom vid flera tidigare farsoter tycks man i Japan kunna minska smittspridningen och dödligheten mer effektivt än i andra länder. Notabelt är att man i Japan (och Tyskland) har flest sjukhus och intensivvårdsplatser per capita till sitt förfogande (WHO-statistik). Sverige (och speciellt Värmland) har minst antal.

Den japanska strategin baserade sig under 2020 på flera geografiskt begränsade nedstängningar och en mycket stor användning av andningsskydd, framför allt i kollektivtrafiken, på marknader och på äldreboenden. Detta följdes sedan, precis som i Sverige, av en lyckad vaccinationskampanj.

Bland de länder som under pandemin klarat sig sämst noteras låga vaccinationstal och ett allmänt misstänkliggörande av vacciner. (USA, Tjeckien).

Sammanfattningsvis tycks Sverige ha klarat sig ungefär som ett genomsnittligt europeiskt land, men vi har tappat kontakten med våra nordiska grannars tätposition. Orsakerna till detta kan sägas vara många, men de finns nog alla att söka i det svenska samhällets initiala respons på pandemin. När väl vaccinationerna kommit i gång under 2021 minskade hela tiden skillnaden gentemot våra nordiska grannar för att till slut i stort sett upphöra.

Vad då göra i framtiden? Sannolikt skulle den svenska sjukvården och pandemiberedskapen må bra av hårdare central styrning (jämför med den statliga norska sjukhusvården). Om vi till det får ett ökat antal väl bemannade vårdplatser, så tror jag att vi klarar oss bättre nästa gång, för det kommer att bli en nästa gång.

Slutligen; I Värmland har pandemin bemästrats bättre än i den genomsnittliga svenska sjukhusregionen. Siffrorna är också bättre än de tyska och nästan i paritet med Finlands.

Och tusen tack Biontech för den nya mRNA-tekniken!

Olle Wik

Smittskyddsläkare, Värmland 2001-2015