Den politiska regionledningen borde se Värmlandsarkiv som den kulturarvsinstitution den är och återta det politiska inflytandet över verksamhetens inriktning och ekonomi, skriver Ulf Nordström.
Spelar det någon roll att Värmlandsarkiv numera kallas arkivenheten, att arkivchefen fått sparken och att informationen om arkivets tjänster – liksom namnet Värmlandsarkiv – i stort sett försvunnit från Region Värmlands hemsida? Kanske inte för de chefer som tagit besluten, men det borde spela roll för regionpolitikerna, för det är deras företrädares skapelse som nu monteras ned.
Värmlandsarkiv är en udda fågel i arkivvärlden. Ingen annanstans i Sverige ansvarar regionen för ett stort näringslivsarkiv eller för statliga handlingar. Det kan uppfattas som en börda – för det handlar om mer än 25 000 hyllmeter handlingar – men är egentligen något att skryta med.
Berättelsen började 1970, med ett arkiv för näringslivet, det första regionala i Sverige. Värmlandsarkiv tog hand om handlingar från storbolag som Uddeholm, men också om mindre företags arkiv.
Så skriver du en debattartikelNågra år in på 1980-talet började sedan diskussioner om att flytta de statliga arkivhandlingarna från landsarkivet i Göteborg till Värmland. Idén var att Värmlands skriftliga historia borde finnas tillgänglig att studera här i Värmland, för studenter, för forskare, för släktforskare, för alla som var intresserade av Värmlands eller sin egen familjs historia.
Åratal av utredningar och påverkanskampanjer följde. Många som kämpade för den här arkivlösningen. År 1993 skrev till exempel tre S-ledamöter en riksdagsmotion för att skynda på processen. Samma år samlade dåvarande landshövdingen Ingemar Eliasson en rad tunga regionala företrädare kring idén, bland annat rektorn för dåvarande Högskolan i Karlstad, och 1995 blev förslaget verklighet.
Värmlandsarkiv och landstingsarkivet, det arkiv som hanterade landstingets egna handlingar, var en del av samma organisation fram till 2001, men som separata verksamheter. Värmlandsarkiv var då en självklar del av kulturförvaltningen, och sågs som den kulturarvsinstitution det varit sedan starten. Efter regionbildningen 2019 slogs dock Värmlandsarkiv samman med det underfinansierade landstingsarkivet, samtidigt som arkiven placerades under kanslidirektören.
När det gäller länets andra stora kulturarvsinstitution, Värmlands Museum, beslutar regionpolitikerna om anslagets storlek, tillsätter styrelseledamöter och reglerar relationen till museet genom en överenskommelse som regionfullmäktige antagit. Men ansvaret för Värmlandsarkiv har det politiska styret överlåtit på regionens direktörer. Det är de som beslutar om verksamhetens inriktning och de ekonomiska ramarna.
Det som en gång var ett politiskt statusprojekt – att skapa ett Värmlandsarkiv och Arkivcentrum som väckt beundran runt om i Sverige och genererat otaliga studiebesök – har nu blivit en ”arkivenhet” med bekymrade medarbetare och en sparkad chef, en verksamhet som ägnas minimal uppmärksamhet på regionens hemsida.
Värmlandsarkiv förvaltar stora delar av den skriftliga vittnesbörden om hur Värmland blev Värmland, det är ett kulturarv som Region Värmland har tagit på sig ansvaret för att bevara och tillgängliggöra. Regionen borde vara stolt över att Värmland varit förutseende och framåt och skapat en unik arkivlösning till värmlänningarnas fromma, men nu verkar man mest av allt vilja osynliggöra och minimera verksamheten.
Dagens situation är ytterst en konsekvens av politiska beslut, och politiska beslut kan ändras. Den politiska regionledningen borde se Värmlandsarkiv som den kulturarvsinstitution den är och återta det politiska inflytandet över verksamhetens inriktning och ekonomi. Då kan man säkerställa att Värmlandsarkiv får de resurser, den bemanning och det chefskap som gör det möjligt för arkivet att utvecklas och att uppfylla sina åtaganden gentemot Riksarkivet, föreningen Värmlands Företagshistoria och värmlänningarna.
Ulf Nordström
Arkivvän