Regeringen satsar under tre år 100 miljoner kronor årligen för att stärka idrottsrörelsens närvaro i utsatta områden. I de stadsdelar där flest unga behöver se att det finns ett alternativ till utanförskap och kriminalitet, är det nämligen färre som ägnar sig åt föreningsidrott än någon annanstans.
När Världshälsoorganisationen, WHO, för ett par år sedan undersökte skolbarns hälsovanor, hamnade Sverige i botten vad gäller fysisk aktivitet. Fler barn skulle behöva lägga ifrån sig mobilen eller surfplattan och gå ut och leka. Likaså skulle många må bra av att gå eller cykla till skolan istället för att föräldrarna skjutsar dem.
Daglig rörelse minskar risken för framtida sjukdomar och gör att unga generellt lyckas bättre i skolan. För många barn och ungdomar blir deltagande i en idrottsförening dessutom en viktig källa till gemenskap, samtidigt som det gynnar deras individuella utveckling.
Men att idrotta i organiserad form har alltmer blivit en socioekonomisk markör. Det har aldrig varit en större skillnad mellan de barn och ungdomar som idrottar och de som inte gör det.
Detta visar statistik från Riksidrottsförbundet som SVT har fördjupat sig i (8/3). Sverige har delats in i över 3 000 bostadsområden som sedan analyserats utifrån invånarnas inkomster, utbildningsnivå och liknande. Om man då tittar på hur många procent av alla 7-25-åringar i området som var aktiva i en idrottsförening 2021 ser man att det är i de resursstarka områdena som flest barn och ungdomar idrottar. Och omvänt gäller att ju svagare område desto färre unga är det som deltar i föreningsidrott.
I de områden i Karlstads kommun där invånarna tjänar mest är runt 60 procent av ungdomarna medlemmar i en idrottsförening. Men i Karlstads mest utsatta område, Kronoparken södra, är motsvarande siffra 16,8 procent.
Man skall inte gå i fällan att försöka skylla alla samhällsproblem på att det satsas för lite skattepengar – samhället är som bekant större än staten. Ej heller är det rätt att säga att det saknas möjligheter för unga i utsatta områden att ägna sin fritid åt meningsfulla aktiviteter. Men det går likväl inte att blunda för att ungdomar som inte fyller sina dagar med vettigt innehåll löper större risk att hamna i dåligt sällskap.
Den som efter skoldagens slut måste skynda sig för att hinna till kulturskolan, ungdomskören i kyrkan, scouterna eller fotbollsträningen, kommer förmodligen inte ha tid att hänga i ett själlöst förortscentrum och med avund i blicken se knarklangarna gå förbi i sina märkeskläder och locka med snabba pengar för springpojkeärenden.
Just idrotten kan för många ungdomar som har det kämpigt i den teoretiskt inriktade skolan, vara ett sammanhang där de för en gångs skull får vara duktiga. När idrottsrörelsen är som bäst kan den också erbjuda den struktur och de krav på regelefterlevnad som många unga får för lite av.
Skall du behålla din plats i laget krävs att du kommer i tid till träningen och gör som du blir tillsagd. För att få uppleva det roliga i att tävla och spela match måste du även utföra den ibland tråkiga men nog så viktiga träningen inom respektive sport. Den som kan ta med ett sådant förhållningssätt utanför föreningslokalen eller idrottsplatsen har goda förutsättningar att lyckas med både skolarbete och ett framtida yrkesliv.