Hur kan ett landskap vara så totalt befriat från gränser samtidigt som det genomkorsas av en stor mängd gränser av skilda slag? Ja, det gäller vårt kära Värmland. Detta landskap som ligger mitt emellan öster och väster, mellan söder och norr.
På 1070-talet skrev Adam av Bremen: "Mellan Norge och Sveonia bo värmlänningarna …” och vår gamle landshövding Rolf Edberg har någon gång skrivit att Sveriges västgräns går vid Glomma och Norges östgräns vid Klarälven. Jag tolkar det så att värmlänningarna har varit ett fritt och självständigt folk, där gränsen mellan Sverige och Norge varit av ringa betydelse.
Detta tog sig klara uttryck när skogsfinnarna kom och befolkade gränsområdet på 1600-talet. Här var det möjligheterna till försörjning som avgjorde var man slog sig ner, inte rikstillhörigheten. I denna enklav ville studenten C A Gottlund skapa ett eget litet Finland, där han själv skulle få en styrande position. Med detta lyckades han inte, men hur som helst har finnskogen eller finnbygden varit ett levande begrepp i snart 400 år.
Krigen mellan Sverige och Danmark-Norge ställde naturligtvis saken på sin spets för finnarna. Skulle man bekriga sina grannar och släktingar för att två kungar blivit osams? Det har talats om separata bondefreder mellan finnarna på ömse sidor av gränsen, och visst låter det logiskt att de hade större känsla för sina grannar och släktingar på andra sidan riksgränsen än de hade för kungen i Stockholm eller Köpenhamn. Men detta innebar inte att allt var frid och fröjd. Lars Bäckvall berättar om lösfinnar, som drev omkring på såväl svenska som norska sidan, och som passade på att leva rövare under Gyldenlövefejden på 1670-talet. De plundrade gårdar och tjänstgjorde dessutom som spioner.
Även under andra världskriget förekom överlöpare och angivare, men inte heller nu var gränsen en spärr som var mäktigare än viljan att räcka över en hjälpande hand. I det stora hela fanns räddningen för många norrmän på svenska sidan. David Johansson i Skråckarberget försåg grannarna på andra sidan Älgklinten med brev och vissa förnödenheter. Han kände skogsstigarna dit inte tyskarna vågade sig. Sexåriga Kirsten Lindfoss i Lutnes fungerade som kurir och bar brev mellan läraren Ole Olsen och hans fru, sedan Ole på grund av engagemang i ”de norske hjemmestyrker” flytt till svenska sidan medan hustrun blev kvar i Lutnes. David och Kirsten får symbolisera de många som hjälpte sina norska vänner under de svåra åren.
För några år sedan hade jag ett samtal med Lilly Bengtsson i Bjurberget. Lilly föddes på den norska sidan om gränsen. Vårt samtal rörde sig mycket kring hennes minnen från krigsåren, men först måste jag fråga om gränsen och dess praktiska funktion. Man har ju alltid hört att den svensk-norska gränsen genom finnskogen bara är ett streck, ett streck utan betydelse. Hade Lilly upplevt det så, hon som var uppväxt i Baksjøberget, bara några meter in på norska sidan?
”Jo, visst var det så”, svarade hon. ”Vi hade kamrater lika väl på svenska som på norska sidan. Det var först när kriget kom som man insåg vad en gräns var.”
Andra exempel på gränsens ringa betydelse är att många gränsöverskridande äktenskap ingåtts genom åren, och att barn från Storberget vid Långflon gick i skola i Norge när där fanns för få barn att bilda skola för i byn.
Jag fick själv märka av hur samverkan över rikslinjen kunde te sig när jag skrev en reportageserie om missionsförsamlingarna i norra Värmland i början av 1980-talet. Södra Finnskoga missionsförsamling hade vid tidpunkten nio medlemmar och av dessa bodde en i Norge. Det var själva ordföranden Rut Gransjöen, som från början var svensk men som genom giftermål hamnat på norska sidan. Missionshuset låg i Falltorp på svenska sidan men innan det byggdes 1914 hölls möten ibland också väster om den alldeles onödiga gränsen.
Också dialekten i Södra Finnskoga bär vittnesbörd om stark påverkan från väster. ”Sörfinnarna” lade sig till med Solörmålet hellre än att ta efter folket i Klarälvdalen.
Men ett närmare studium av Värmland visar också en annan sida, ett landskap som genomkorsas av en mängd gränser som inte är politiska men väl kulturella. Richard Broberg har kartlagt utbredningen av diverse kulturelement och av språkgränser i Värmland. Det visar sig att detta gränslösa landskap genomkorsas av ett otal osynliga gränslinjer. Här finns fäbodens sydgräns långt söderut i landskapet, och i ungefär samma riktning går sydgränsen för det hårda tunnbrödet och seden att ha sovplatser i fähus. På liknande sätt finns linjer i annan riktning för användning av halmtak, särskilt kök, användandet av träskor och många andra etnologiska företeelser. Inflytande finns från olika håll och detsamma gäller i hög grad dialekterna. Gränslinjerna gör ibland oförklarliga bukter.
En viktig gräns som präglat vårt landskap har Rolf Edberg skrivit om i De glittrande vattnens land: ”De långa dalarna låter oss i närbild se det svenskaste av möten: mötet mellan Havsbottensverige och Moränsverige … här står det konturskarpt tecknat i landskapet. Den stora gränsen mellan de båda huvudformerna i svensk natur blir nu också en gräns mellan två livsformer … en skiljelinje mellan dem som tar den forna havs- och sjöbottnen i besittning och skogsfolk … med rötter i stenålderns jägar- och fiskekultur.”
Under pandemin 2020–2021 blev norsk-svenska gränsen åter nästan lika tydlig som under krigsåren. Förbudet att passera fick oss att inse hur lätt man under normala förhållanden glömmer gränsens existens.
Detta är vårt gränslösa Värmland, samtidigt så präglat av möten och gränser. Kanhända finns det ännu en gräns, den som upptäcktes av Selma Lagerlöf när hon vandrade intill norska rikslinjen på en enslig väg i Östmark: ”Att det är så högtidligt och stilla här uppe, beror kanske inte endast därpå att här går en gräns mellan två riken, kanske att här också går en gräns av annat slag, den gränsen som går mellan synligt och osynligt, mellan verkligt och overkligt. Och liksom här finns en väg som leder inåt Norge, så finns det kanske också en infartsväg till det där andra grannlandet.”