Häromdagen var det exakt 40 år sen som Carola fick sitt monumentala genombrott i Mello och efter den dagen var inget sig likt.
Inte för tv, inte för Mello, inte för svensk press.
Och skulle det visa sig snart – inte för mig.
Carola firar sitt 40-årsjubileum med en konsertturné. I fyra olika versioner. Det är bara hon som kan göra så. Abba skulle väl kunna, antar jag, men Abba vill inte ens göra en enda konsert, utan att datorer spelar dem som unga och potenta. Så det kommer aldrig att hända.
Carola, däremot, står kvar.
Hon var med i Mello häromlördan och pratade och sjöng om sitt genombrott. Hon var hos Carina Bergfeldt och pratade om sin turné och om hur hon sörjde att kontakten med fotbollssonen Amadeus blev rumphuggen efter skilsmässan.
För 40 år sen rev Carola upp stora hål i fasaden på den kvällspress som fortfarande dominerade svensk media ihop med tv. Carola sålde hundratusentals extra ex av tidningen varje gång hon sjöng. Jag rekryterades snabbt upp till Aftonbladets nöjesavdelning eftersom jag var en, på den tiden, så sällsynt liten påfågel som faktiskt gillade både rock och pop. Progg och Mello. Tidigare hade enbart jazzgubbar och rockgubbar skrivit om Mello – och spytt ut sitt förakt. En av dem hittades till och med så föraktande att han låg i sina egna spyor och bajs på ett hotellrum utan att ha lämnat en enda vettig artikel hem.
Så kunde det gå till på den tiden.
Carola blev mitt andra hem under flera år.
Carola var mitt vatten och bröd. Min gåslever.
När hon vann Mello i Rom 1991 efter en oavgjord fajt mot Frankrike stod jag en halv meter bredvid. När Lasse Holm bröt med Carola efter diverse bråk var det mig han talade ut hos. (Sen blev de dock sams igen, några år senare.) Jag och Carola var som en inbäddad liten familj. Vi hade hur trevligt som helst.
När första biografin om Carola kom ut 1983 så var den skriven av Magnus Janson och Bert Willborg. BOKEN OM CAROLA hette den och hade en bild på den hyperunga tjejen i baddräkt på omslaget. Den sålde massor.
Jag snubblade över ett ex häromdagen och bläddrade förstummad i den bildfyllda boken och upptäckte att den var en orgie i nostalgi och 80-talsmättade känslor.
Bland annat hittade jag en del av mina egna åsikter om Carola som citerades flitigt.
Och så hittade jag dessutom en hel del av mina, på den tiden inte särskilt politiskt wokade, genusanalyser.
Hör här bara och avgör sen om jag måste skämmas eller vara stolt som en tupp på toppen av höstacken:
”Hon är ung, vilket bara det är en allt större merit i den bransch hon representerar. Hon är 16 år men har en kvinnas kropp. Hon har en sällsynt avancerad scenshow i sina små jeans och tajta skjortor där allt, varje rörelse tangerar begreppet sex. Som kontrast mot sin utstrålning har hon ett barns röst och ett ansikte som på skivans omslag pendlar mellan ljuv oskuld och erfaren kvinna med kraftigt markerade kindknotor. Och som om allt detta inte vore nog, hon är som bekant dessutom religiös. Och vem kan motstå en 16-åring som är både ängel och objekt.”
Herregud, jag rodnar nästan när jag läser det.
Jag tänker: vem kunde motstå en 30-årig skribent som var både gubbsjuk och pojkscout? Inte en lysten upplagekåt kvällspress i alla fall. Inte Bert Karlsson.
Betänk att hon just gjort debut i sin flanellgula Peter Pan-dräkt och pratat om Gud och Jesus och verkat hur ung och oskyldig som helst.
Var jag en ful gubbe eller bara en stram Horace-kopia som enbart skrev det som måste skrivas?
Vet inte. Men lite borde jag nog skämmas. Fast bara pyttelite. I den mån tuppar på toppen av stacken överhuvudtaget ens vet vad det innebär att skämmas…
Hur som helst; nu fyller Carola 40. Hon är en mogen 56-åring och hon är fortfarande precis lika gåtfullt spännande som för 40 år sen. Nästan som en Mona-Lisa. Hennes leende i alla fall…
Grattis Carola.
Må du aldrig sluta vara den bedårande och förtjusande lilla fjortis som gjorde oss alla vansinnigt lyckliga för 40 år sen den där kvällen i Mello. Hoppas du sjunger Forever Young precis efter Främling i sommar. Det är du värd.
Och ha en fullständigt underbar turné!
Hälsar din evige fan
Lasse.
Veckans värmlänning
Jag tycker vansinnigt mycket om Grums allra bästa I´m Kingfisher och hans nya album ”Glue". Den innehåller nästan allt; folk, jazz, indie. Kanske även spår av klarinett.